Sassas samlade svammel 2

Det är mycket tyckande om bloggportalen.se och jag kan inte låta bli att tycka lite till. Det blev lite kortfattat sist:

Inte är det den första samingen av bloggar där man kan presentera sin blogg. Sedan ett par år tillbaka finns ju Succé - Dagbok på Nätet, som i och för sig inte är en renodlad bloggsamling, men där det dock finns fler och fler bloggar representerade. Hittade genom succé också till en nystartad tjejblogg, där man kan presentera sin blogg som är en ren pingtjänst, men där kravet förstås är att bloggen skrivs av "det andra könet", så killar får inte vara med där inte.

Uppståndelsen runt bloggportalen.se kommer sig väl av att det är en författare som ligger bakom och att den fått uppmärksamhet även i media utanför bloggvärlden. Jag är i alla fall nyfiken på hur det kommer att se ut och vilken effekt den kommer att ha på läsandet av bloggar.

Lyssnade inte så väldigt aktivt på P1:s Godmorgon Världen (drygt 34 minuter in i programmets första timme) i förmiddags, men uppfattade i alla fall ett inslag om Iraks nya grundlag som håller på att färdigställas. Sökte mer information och hittade en artikel skriven av Thalif Deen på Inter Press Service (IPS) nyhetsbyrå (på engelska). Artikeln tar upp det faktum att förslaget till ny grundlag kommer att försämra kvinnornas situation, eftersom den bygger på sharia-lagarna och därmed fråntar kvinnor t.ex. möjligheten till skilsmässa, som endast männen får möjlighet att begära. Länk till samma artikel på spanska. Även Flamman skriver om nyheten.

Charlotte Bunch (Center for Women's Global Leadership) i USA menar att Irak:s kvinnor hade långtgående rättigheter under Saddam Hussein, men att dessa nu fråntas dem. Hon anser att det är Bush-administrationen som ska hållas ansvarig för detta, eftersom man före invasionen sa att kriget skulle gynna kvinnornas rättigheter.

Basma AlKhateeb, som representerar FN-organet UNIFEM, vädjar om hjälp med påtryckningar på dem som arbetar med grundlagen, så att den förändras och tar hänsyn till kvinnornas rättigheter. Utkastet ska vara klart den 15 augusti och den 15 oktober ska en folkomröstning äga rum.

Usch, vad jag är irriterad på min yngste son! I födelsedagspresent fick han en efterlängtad mobil som han verkligen längtat efter och som jag också ville att han skulle ha, av rent praktiska skäl. Eftersom det i höst bara blir han och jag i vår familj nu när storebror flyttar till pappa i Italien, vill jag kunna nå honom lätt och även att han ska kunna nå mig.

Nu har han efter bara en dryg månad lyckats förlägga mobilen på något ställe som han totalt har glömt var det var. Jag har ringt mobilen för att lyssna efter signalen någonstans, men utan resultat. Den har inte gett ifrån sig minsta ljud och kopplar bara vidare till mobilsvar. Jag har rotat upp och ner på hela lägenheten utan resultat. Mobilen är helt enkelt försvunnen och undgår totalt min upptäckt! Tycker att den måste ju bara finnas någonstans och inte hos någon annan eftersom saldot är detsamma som när den försvann. Tack och lov kan jag ju kolla det på nätet, så stulen är den då inte, bara så totalt borta som den kan vara.

Och inte kan han heller komma ihåg var han använde den sist. Hans minne är tydligen kortare än hans gamla mammas i det här fallet. Nåja, den kanske kommer fram vid vår förestående flytt, för då om inte förr så ska ju allt ut och glömda saker hittas. Och för tillfället behöver han den knappast.

Mamma åkte upp till Rovaniemi på två veckor. Det är där jultomten bor. Fast det är kanske inte rätt tid att påminna om det i månaden jul(i)!

Hem kom i alla fall mamma med ett kilo färska, nyplockade hjortron. Underbart gott i yoghurten!

Encontré este sito con varios fotos que demuestran la pobreza de America Latina. Las fotos son enviadas por personas que viven en los países. Además hay otros temas con fotografías.

Och för dem som inte förstår spanska kan jag berätta att länken ovan går till en sida med foton från den fattiga delen av Latinamerika. Fotona är insända av dem som bor i de respektive länderna. Dessutom finns fler fototeman länkade på sajten.

År 2002 beslutade kemikalieinspektionen att de bekämpningsmedel som innehåller glyfosat skulle klassas på ett sätt så att de bara skulle bli tillgängliga för yrkesmässigt bruk. Det gäller produkter som t.ex. Round Up och Rambo. Anledningen är att privatpersoner oftast använder medlen alldeles fel så att gifterna sprids alltför mycket. Kemikalieinspektionens beslut överklagades av de tillverkande företagen och hamstringen av medlen ökade.

Läser idag på sveriges radios hemsida att kemikalieinspektionen fått ge med sig och nu är det alltså fritt fram för vem som helst att använda medlen igen, trots att man kanske inte vet hur man ska handskas med dem. Företaget Monsanto tillverkar Round Up, som undersökts beträffande sin giftighet. SVT:s vetenskapsnyheter redovisade resultatet i april och det antas att det är ett hjälpämne (polyetylenglykoltalloljaamin) ingående i Round Up som är den giftiga substansen.

Banverket använder Round Up vid ogräsbekämpning av banvallarna, men flera kommuner, däribland Sundsvall, har stoppat besprutningen just med tanke på miljön.

Och jag undrar varför vanliga trädgårdsodlare inte kan rensa ogräs för hand, i stället för att använda de här bekämpningsmedlen. Är det verkligen nödvändigt med dem? Och vill man nu slippa rensa för hand så finns miljövänligare alternativ. I min hemkommun används t.ex. ogräsättika av parkförvaltningen, efter beslut i kommunalfullmäktige.

Fredagsfyran har denna vecka temat bibliotek:

1. När besökte du ett bibliotek senast?

I förrgår.

2. Känner du att du har någon nytta av biblioteken?

Jo visst har jag det! Speciellt i mitt arbete som lärare, då jag får mycket hjälp av skolbibliotekarien (direkt kopplad till kommunbiblioteket) när jag söker material till eleverna.

3. Vad är det bästa du har hittat på ett bibliotek någon gång?

Möjligheten att låna e-böcker.

4. Finns det någonting biblioteken skulle kunna ändra på för att locka fler besökare?

Jag är faktiskt mycket nöjd med vårt kommunbibliotek, som erbjuder så många olika saker förutom utlåning av böcker, filmer och musik eller datoranvändning. Ofta arrangerar de aktiviteter för både barn och vuxna som t.ex. sagostunder, fritidsaktiviteter (t.ex. bordshockeyturnering på sportlovet!) och författarbesök. Personalen är enormt kunnig och serviceinriktad. Så inte behöver de för närvarande ändra något för att locka fler besökare. De finns redan där. Hur det är med andra bibliotek kan jag inte uttala mig om.

Som sagt var, så har jag köpt en bostadsrätt för första gången i mitt liv. Den ska ju betalas också och därför har jag än så länge fått ett räntefritt handpenningslån som ska betalas tillbaka, alternativt övergå till det vanliga bolånet, om tre månader.

Ja, jösses, vad många nya saker jag håller på att lära mig om ekonomiska frågor. Rörlig ränta eller bunden ränta? Hur länge ska den i så fall bindas? Topplån och bottenlån. Räntesatser hit och dit. Amortera eller bara betala räntorna? (Förstås det förra! Räntekostnaden sjunker ju när lånet minskar.) Livförsäkring om jag skulle kola vippen och efterlämna lån till arvingarna. Tilläggshemförsäkring, för den vanliga jag har täcker bara en hyresrätt.

Just nu är mitt stora huvudbry hur jag ska försöka få ihop så mycket pengar som möjligt på tre månader. Tycker inte om att ha skulder (undrar då varför jag köper lägenhet?) Jag har bestämt mig för att sälja min gamla bil, som ändå bara står i garaget till nästan ingen nytta och slukar pengar ändå. Det finns ju både cykel och tåg att färdas med och de är betydligt mer miljövänliga än en bil.

Så nu undrar jag om det är någon som är mer bilberoende än jag och som vill köpa min gamla Fiat? Inte? Eller kanske?

Kunde inte låta bli att se programmet Solens mat i kväll. Italien är ju ett av "mina" länder, där jag tillbringade sju hela år. Och maten har jag lärt mig älska.

Programmet handlade om Friulis matkultur med bl.a. tillagning av den goda polentan, majsgröten, som görs på ganska grovkornigt malen majs, vatten och salt. Även jag har många gånger kokt polenta, men aldrig lyckas jag så bra som krögaren i programmet som stod och rörde i sin stora gryta över vedelden för att sedan slå över den färdiga polentan på ett stort trästycke.

I Lombardiet där vi bodde är också polentan en traditionell rätt, speciellt till nyårsdagen, då den ska ätas tillsammans med linser och en fet korv, cottechino. Blev det polenta över brukade vi skära den i småbitar som lades samman två och två med mörk choklad emellan och sedan värmdes så chokladen smälte. Mmm, vad gott!

Efter förra inlägget kan jag ju inte undanhålla den här roliga lilla filmen (som kräver flash!). Observera att det är en italienare som själv ironiserar över hur det kan gå till i trafiken om man gör som man ska. Och du behöver inte kunna italienska för att förstå budskapet!

Italiensk trafik är inte som svensk dito (nåja, sydskånsk då. Stockholmstrafiken har jag inte längre aktuell.).
Italiensk trafik gör mig oftast livrädd.
Italiensk trafik innebär t.ex.:

• Trefiliga motorvägar med trafikstockningar.
• Ett högsta avstånd på ca tre meter mellan bilarna på motorvägen. Alltså när de inte står stilla i trafikstockningen utan kör i maxhastigheten 130 km/h (som oftast överskrids när det går att komma framåt).
• Vansinnesomkörningar på fel sida om man inte kommer fram på den rätta.
• Att inte stanna vid stoppskylten utan i bästa fall betrakta den som en "lämna-företräde"-uppmaning.
• Att anse rött trafikljus vara en anledning att köra om den som stannat framför rödljuset och sedan glida över korsningen (om det nu inte kommer någon annan bil som korsar vägen).
• Att parkera på trottoaren, även om man blir instängd av någon annan som parkerar "lagligt" på gatan.
• Att totat negligera bilbältesanvändningen (åtminstone i baksätet) trots att lagen kräver det.
• Seriekrockar på motorvägarna i stort sett varje dag. Allra värst är det på vintern i norra Italien då tät dimma oftast lägger sig över allt och alla och effektivt förhindrar sikten framåt.

Nu har jag generaliserat tillräckligt.

Kanske det finns små tecken på att det ändå blivit något mindre farligt sedan jag flyttade från landet 1997:
Bilbältesanvändningen har ökat, åtminstone i framsätet och vid körning på motorvägarna.
På motorvägarna finns stora lysande skyltar med olika varningar om krockar eller annat som hänt längre fram.
Bilradion kan ställas in att ta emot viktiga trafikmeddelanden automatiskt.
Barn sitter oftast i bilstolar (även om de inte alltid är fastspända).
Fiat satsar alltmer på säkerheten vid biltillverkningen.

Men det underligaste tycker jag är det här:
Fr.o.m. 2003 har man infört ett poängsystem som innebär att alla körkortsinnehavare får 20 poäng. Om man blir tagen av polisen för någon trafikförseelse som skulle kunna orsaka skada för någon annan, dras några poäng av från den pott man fått sig tilldelad. Klarar man däremot att köra två år utan att bli tagen av polisen räknas poängen upp med 2. Har man nu sådan otur att man blir haffad så många gånger att poängpotten minskar till neråt 4, bir man av med sitt körkort och får gå på körskola igen.
Vilka tjänar på det här, om inte körskolorna. I alla fall om bilförarna fortsätter som de gör.

Detta måste väl vara den flottaste McDonald's-ingången snabbmatskedjan någonsin haft? Den finns i galleria Vittorio Emanuele i centrala Milano, en glastäckt galleria med mosaiklagt golv och uteserveringar som är hutlöst dyra. Så är även McDonald's, där en liten flaska med 50 cl vatten kostar 1,50 euro.

Som synes dröjer jag mig fortfarande kvar i Italien, där McDonalds tack och lov inte gått om pizzaserveringarna. Italienarna håller hårt på sin matkultur och låter inte amerikanarna ta över. I Italien lever man för att äta i motsats till många andra länder där man äter för att leva.

Äntligen, äntligen har kontrakt skrivits för nytt boende. Handpenning på min bostadsrättslägenhet ska betalas inom en vecka och inflyttning blir det i oktober. Jag som började tvivla på att jag skulle hitta något.

Trodde nog aldrig att jag skulle få lägenheten jag tittade på före min Italienresa, men den blev faktiskt min. I vår lilla stad är bristen på lägenheter och hus stor, så jag är allt förvånad över att det aldrig blev någon budgivning. Kanske det var så att alla var på semester och inte hade tid att titta på nytt boende och därför fick jag chansen.

Men huvva, vad mycket som ska ordnas inför en flytt: elavläsning, telefonflytt, bredbandsflytt, adressändringar, hemförsäkringsändring ....

När jag nu ändå befann mig i Italien, passade jag på att besöka Venedig. På båtturen vi gjorde passerade vi också sjukhuset!

Funderar på hur det fungerar när ambulanserna rycker ut. Kanalerna är mycket smala på sina ställen. Fast det är å andra sidan också gatorna i vanliga gamla städer ...

Onsdag i Milano i veckan som gick. Poliserna, var är de?

Jodå, de var i närheten. Bakom mig, i baren, stod de vid disken och drack något läskande i värmen.

Jag har alltså återvänt från en vecka i Italien. Kontrollerna var många, speciellt när jag lämnade landet från Malpensa, den ena av Milanos flygplatser. Utanför byggnaden stod en stor jeep med k-pistbeväpnade militärer i och utanför bilen. Hoppas de inte fick (eller får) användning för sina vapnen.

I Milanos tunnelbana gick poliser med metalldetektorer genom vagnarna. Utanför domkyrkan är det ju alltid kontroll av klädseln. Katolska kyrkan tillåter inte att helgedomarna skändas med bara axlar eller för korta kjolar eller shorts. Nu var det dessutom kontroll av alla turisters väskinnehåll.

På Kastrup igår kväll undrade jag allt om det var någon kändis som var på ingång, men förstod senare att det var turister från Egypten som väntades hem. En man med texten "Krisehjelpe" på sin väst skymtade i den delvis avstängda ankomsthallen. Mediauppbådet var stort bland de väntande och kamerorna var beredda att filma.

Men nu, nu är jag hemma i trygga i Sverige igen! Eller är det kanske inte så tryggt här heller längre?

Det bär iväg till  Åhus idag. Handbollsfantasten i form av min tioåring ska delta i stor turnering på sandstrand i dagarna två. Vi sköt t.o.m. upp den årliga Italienresan för att han skulle kunna vara med bland alla de andra tusen lagen och spela beachhandboll, en ganska ny tävlingsgren i Sverige, men som spritt sig ordentligt de senaste åren. Sydsvenskan skriver om turneringen och det berättas där att det var självaste Bengt Johansson som fick idén 1997. För varje år har turneringen växt för att i år samla spelare från hela Sverige och t.o.m. från Australien.

Nu väntar hela elva matcher innan gruppspelen är klara. Om laget tar sig vidare till slutspel får vi väl se, men det lutar åt det. Egentligen hoppas jag inte de gör det, eftersom flyget till Italien är inbokat tidigt på söndag morgon och innan dess ska nya väskor packas.

Nu har jag varit iväg och tittat på eventuellt nytt boende igen. En lagom stor bostadsrätt i toppenskick. Banken har sagt ja till lån och än har ingen bjudit över mig, som vid förra försöket. Undras om det ska funka denna gången? Och förstås får jag betänkligheter när jag ska låna pengar så här. Är alls inte uppfostrad med ens tanken på att sätta sig i skuld. Nej, när jag var liten skulle allt betalas kontant annars fick man minsann först spara ihop pengarna. Minns så väl när jag la ihop varenda öre jag kunde för att kunna köpa den där åtråvärda boken Barnen från Frostmofjället. Om jag minns rätt kostade den 12 kronor och det tog många veckor innan de pengarna var ihopsparade, men jag ångrade mig inte en sekund när jag läste boken och tårarna rann i strida strömmar.

Minns också när jag började plugga på komvux efter att ha jobbat ett par år efter nian. Jag hade aldrig hört talas om studielån, men fick hjälp att ansöka även om det gnagde i samvetet. Och tänk, vad jag njöt den dagen jag hämtade ut det första lånet på hela fem tusen kronor för en termins studier! Bara för att få hålla fem tusenlappar i handen på en gång hämtade jag ut pengarna på postkontoret och gick spänd över stadens torg och satte in pengarna på sparbankskontot.

Men vad är väl fem tusen kronor mot femhundra tusen kronor som jag nu måste låna för att kunna köpa ny bostad? Idag låter jag allt banken sköta om transaktionen och hämtar inte ut några tusenlappar själv. Fast, det vete fåglarna förresten ...

Det är varmt i Sverige. Vattningsförbud har införts på flera platser. Bränder härjar. Pooler och stränder är överbefolkade.

Pratade varma somrar med tioåringen idag och han lyssnade intresserat på mig när jag berättade hur det var när hans storebror föddes och när han själv föddes. Pojkarna är födda i olika länder och inget av dessa länder är Sverige (av vilket man kan dra slutsatsen att de räknas som invandrare i vår svenska statistik).

Storebror föddes en majdag för femton år sedan i ett hett Nicaragua där regntiden ännu inte hade börjat och temperaturen låg på ca 40 grader. Det var verkligen varmt! Vi somnade på kvällarna till ljudet av en brummande fläkt (om det nu inte var strömavbrott). Duschens enda kran (man kallade det kallt vatten) skruvades på åtminstone tre gånger per dag: På morgonen för att skölja av nattsvetten, före lunch för att få bort förmiddagssvetten och innan det var dags att sval gå till sängs under det uppsatta myggnätet ovanför sängen.

Lillebror föddes en junidag för tio år sedan i Italien, där temperaturen sakta hade stigit till 35 grader. Jag berättade att vi satt i den svala stenkällaren där jag ammade honom. En något mindre högljudd fläkt fick införskaffas och efter en dryg månad flög vi till ett betydligt svalare Sverige.

Så egentligen tycker jag att den här sommarvärmen vi har just nu är mycket behaglig! Måtte den vara ända till jul!

Det här med händelserna i London får mig att tänka på hur vi berörs (eller inte berörs) av händelser i världen. Läser hos Kerstin och hos Monica att de inte är överens om vad det är som påverkar oss och får oss att identifiera oss mer eller mindre med dem som drabbas av den ena eller andra händelsen och det får mig att fundera på om inte båda egentligen har rätt i det de säger.

Om jag tänker efter hur jag själv reagerar på dödsfall, olyckor och hemskheter som drabbar människor på olika platser i världen, så är det i första hand när det sker något där jag känner någon personligen som jag blir orolig. Det är logiskt. Uppmärksammas händelsen i media med  endast en liten notis på några rader och det inte skett något där jag känner någon, reagerar jag inte alls på samma sätt. Får händelsen stora rubriker, tänker jag förstås mycket mer på det som hänt, så visst har mediarapporteringen betydelse för hur jag kan identifiera mig med dem som drabbas.

Minns när det för några år sedan for en orkan förbi Centralamerika och det inte uppmärksammades speciellt mycket i svensk media. Eftersom jag har arbetat i det drabbade området var jag förstås mycket orolig för dem jag kände där och letade information på olika sätt, utan större resultat. Inte många bland mina bekanta i Sverige kände ens till händelsen och förstod inte varför jag gick omkring halvt ifrån mig av oro. Rapporteringen var ju inte stor eftersom media inte ansåg det vara en så viktig händelse för svenskarna.

Tsunamin i julas då? Varför reagerade vi så på det som hände där? Det var ju att så många hade varit där eller kände någon som befann sig där. Eftersom det var känt att så många svenskar var direkt berörda rapporterade också media ofantligt mycket därifrån. Det ena gav det andra. Mediarapporteringen styr mycket, det är jag övertygad om, men också att vi själva blir mer berörda om vi har vänner eller familj där det sker saker och ting. Hade tsunamin ägt rum någonstans där svenskar inte haft lika stor anknytning, är jag säker på att medias rapportering blivit betydligt mer fåordig. Detta betyder inte att man inte blir berörd av händelsen i sig! Men jag erkänner att eftersom jag inte kände någon som var direkt drabbad av tsunamin, blev jag ibland smått irriterad på den i mitt tycke överdrivna bevakningen därifrån.

Däremot tror jag inte att de s.k. kulturella likheterna skulle göra oss mer benägna att identifiera oss med dem som drabbas av västvärldens olyckor utan jag tror att det är en myt som alltför lätt anges som skäl för att inte rapportera om andra delar av världen.

Jag skulle vilja att man över huvud taget rapporterade mycket mer från de länder som nästan aldrig syns i media, bl.a. de afrikanska och sydamerikanska staterna. Räkna någon gång efter hur många artiklar (som inte är små notiser) om dessa länder på utrikessidorna!

Nej, jag blir ännu så länge inte husägare, som jag trodde den 28/6. Under vårt Göteborgs-besök pågick budgivningen via telefonförbindelser. Jag fick ge mig när det gick för högt och någon annan blev lycklig ägare till det hus jag så hett åtrådde. Jag får söka vidare.

Inte är det många hus som passar min kassa, inte heller lägenheter, trots att det finns en del som står tomt. I kommunen planeras också en del nybyggen, men tyvärr inget som jag har råd till utan man satsar på ganska dyra och lite exklusiva lägenheter. T.o.m. det kommunala bostadsbolaget gör så och utesluter därmed en hel del av kommuninvånarna från ett hyfsat billigt boende. Undrar ibland vart man ska ta vägen om man nu inte kan lägga upp mer än sjutusen varje månad i hyra. Vart är egentligen bostadspolitiken på väg? Är det verkligen helt omöjligt att satsa på något enklare boende? För visst ska man ha råd att bo och göra annat för pengarna? Eller är det inte det?

Dags för en fredagsfyra igen:

Temat denna vecka är rymden

1. Är det viktigt att vi fortsätter utforska rymden trots de höga kostnaderna?

Ja, eftersom rymdforskningen hittills alltid gett andra nyttiga bieffekter, som t.ex. nya värmeisolerande material eller utvecklingen av datorer. Annan forskning bedrivs också i rymden (p.g.a. den starkt minskade gravitationskraften) som ger oss andra nya material som t.ex. supraledare. Människans nyfikenhet kommer alltid att föra henne ut från det kända till okända, om det så är rymden långt utanför vårt klot.

2. Kommer människan någon gång lyckas kolonisera rymden?

Det tror jag alldeles bestämt kommer att ske så småningom, även om just jag kanske inte får vara med om det.

3. Är vi ensamma eller finns det liv på andra planeter?

Visst finns det liv någon annanstans i universum, det tror jag alla forskare är överens om numera. Den stora frågan är hur detta liv ser ut. Just detta ämne har fått en alldeles egen inriktning inom astronomin och kallas astrobiologi.

4. Kan himlakroppar påverka vårt liv på det sätt som astrologerna tror?

Näpp, det tror jag inte dyft på! Dvs. att de skulle påverka våra liv, men däremot att de påverkar våra kroppar enligt Newtons gravitationslag, så att vi står stadigt på jordklotets yta och kräver en viss flykthastighet för att kunna lämna denna blåa planet och t.ex. fara upp till månen och genast känna oss mycket lättare.

Onsdag 6/7:
Fem turer med Kållerado (blöt pojke men solen värmer!).

Sju turer med radiobilarna.

En tur med Kållerado (lång kö!).

Fem turer med radiobilarna.

Lisebergstornet med mamma.

Maxximaföreställning med mamma.

Pariserhjulet med mamma.

Sex turer med Kållerado (genomblöta kläder, tur jackan var med).

Tolv turer med radiobilarna.

Liseberg stänger!

Torsdag 7/7:
Universeums rockor blir klappade (våt tröja!).

Hajarna studeras lääänge.

Fjärilarna beundras.

Experiment testas på kalejdo- och exploraavdelningarna.

Åska och hagel.

Hemfärd med X2000!

Tillbaka från Göteborg möts jag av nyheten om terrordåden i London. Satt klistrad vid tv-apparaten i kväll och såg den förlängda nyhetssändningen för att få veta allt. Det är ju ofta så när man är hemifrån att nyheterna inte följs på samma noggranna sätt som när man är hemma och så tar man igen så gott det går när man kommer hem.

På Sydnytts sändning fick vi också reda på att den undre världen i Malmö haft sina uppgörelser med ett mord på öppen gata.

Tänker efter hur lätt det här onödiga våldet drabbar alldeles oskyldiga människor bara för att de råkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Mordet i Malmö kunde likväl ha ägt rum när jag och min son gick förbi platsen den där dagen förra veckan. Hör också om hoten som nu sägs finnas mot såväl Danmark som Italien och blir orolig. Inte ska det väl ske något när vi åker från Kastrup till Milano om drygt en vecka? Blir det i stället andra som drabbas vid en annan tidpunkt?

Italiens pärla, den underbara staden Venedig hotas av denna farliga kemiska förening! Och man är inte riktigt överens om hur problemet ska lösas på längre sikt även om Silvio Berlusconi gett klartecken för en lösning man beräknar ska hålla vattnet på avstånd åtminstone femtio år framåt.

Såg i kväll på reprisen av Vetenskapens värld där man beskriver Venedigs alltmer akuta problem och jämför med Rotterdam, London och Stockholm. Staden eller lagunen, vad ska räddas? Eller blir de stora portar man ska konstruera en lösning på båda problemen, såväl miljön som konstskatterna? Framtiden får utvisa sanningen. Fast teknikoptimist som jag är tror jag att man kommer att rädda båda.

Det pågår ett jordgubbskrig i stan. Inte så att man direkt springer runt och kastar gubbarna på varandra, men faktiskt inte långt därifrån.

Före midsommar var kilopriset ca 70 kr på de flesta ställen. Veckan efter sjönk det till 40 kr för att en vecka senare landa på 30 kr. Denna vecka inleds med ett pris på 16 kr/kg.

Jag som hade tänkt åka iväg och plocka mina egna gubbar och betala billigt har nu gett upp tanken på att krypa runt bland jordgubbsrevorna. Förra veckan låg priset hos närmaste plockställe på 30 kr/kg, dvs samma pris som i stans affärer. Har inte brytt mig om att ringa och fråga om dagsaktuellt pris idag utan är övertygad om att de inte går under 16 kr/kg.

På vandring i Lund igår hittade jag denna bortglömda nalle som någon placerat så fint på stenen. Hoppas ägaren hittar honom igen!

Jag fortsätter idag att fundera på det här med att utrota fattigdomen i världen. Live 8-galan inatt hade som sagt som enda syfte att kräva skuldavskrivning för de fattigaste länderna.

Om man tänker efter så är det ju inte bara detta som krävs för att människor ska få ett drägligt liv. Plocka ner debatten på individnivå i ett fattigt land och se vad som krävs för att individen ska klara sig bra! Se lite på vad som hänt i Sverige de senaste hundra åren och jämför!

Mina erfarenheter säger mig att får bara människor rent vatten, mat när de är hungriga, medicin när de är sjuka och utbildning för att förstå sin omvärld så går det åt rätt håll. Hur får man det då? Ja, svaren kanske inte är så enkla, men ett riktat bistånd till dessa sektorer är en väg. En som skrivit om dessa frågor är den amerikanske nationalekonomen vid Colombia University Jeffrey Sachs. En svensk ekonom som också inriktat sig på den fattiga delen av världen är Stefan de Vylder, som länge arbetat med utvecklingsfrågor och deras lösningar. Han blev i höstas intervjuad av UR om sin syn på utvecklingen för de fattigaste länderna. Inom Forum Syd (min gamla volontärorganisation) arbetar ekonomen Kenneth Hermele, som har ett debattinlägg på svt:s hemsida i frågan om skuldavskrivningar.

Jag tror nog på de enskilda organisationerna, som Afrikagrupperna, Forum Syd, UBV, Läkare utan gränser och alla andra. De gör ett enormt arbete för att minska fattigdomen på individnivå. Men jag tror även på stora sammanhållande organisationer som t.ex. FN och UNICEF, som har större resurser att sätta in.

Idag fyller Öresundsbron fem år! Grattis!

Visst är det skönt för oss här i södern att lätt kunna ta oss till vår närmsta huvudstad? Nu är det ju mest flygplatsen Kastrup jag reser till, men det händer också att vi åker till storstan för att hälsa på släkten eller rent av roa oss på tivoli. Tänker jag efter är det faktiskt bara fyra gånger jag färdats på bron under de här fem åren, varav en gång till fots. Alla andra gånger åker jag under bron, dvs med Öresundståget, som går där tre gånger per timme i vardera riktningen.