Sassas samlade svammel 2

En av eleverna på min skola greps i helgen av polisen. Han är inblandad i flera överfall och rån som ägt rum på sistone.

Det är inte första gången jag har elever som är inblandade i brottslig verksamhet. Varje gång blir jag lika bestört och förbannad. Tänk om man lyssnat lite mer på oss lärare! Tänk om man gett skolan mer resurser till att ta hand om de elever vi ser är på glid! Tänk om jag hade fått de där timmarna till undervisning med den här eleven som jag hade förra läsåret! Inte för att jag gjorde några stora underverk, men relationen vi hade var en av de få som fungerade bland de vuxenrelationer han hade. Vi hade tid att sitta i lugn och ro och prata i enrum och jag hade fria händer att lägga upp undervisningen med honom. Och han gjorde framsteg. Han var nöjd med hur vi la upp det och tyckte han lärde sig. Han dök upp till i stort sett varje lektion även om jag någon gång fick jaga upp honom i skolkorridoren och prata honom till rätta. Ibland tror jag att jag var den enda som faktiskt såg att han också hade goda sidor, att allt som rörde honom inte var uselt.

Detta läsåret skars de ekonomiska resurserna ner och jag blev placerad i annan undervisning. Det kostar ju alltför mycket att ha en lärare för en ensam elev, även om denna elev har inlärningssvårigheter. Vi fick inte längre ha de timmar då vi skulle kunna bygga vidare på det vi gjorde förra året. Trots det har vi småpratat när vi mötts på skolan eller på stan. Han alltid lika glad. Visst hade jag hört ryktena om gängbildningen runt honom och att de antagligen var ute på dumheter, men ingen visste ju säkert utan kunde bara ana vad han höll på med. I skolan befann han sig ibland, men mycket sällan på lektionerna. Ingen hade ju tid att hjälpa honom i en stor klass. Undra på att han skolkade.

Nu vet jag ju inte om det hade gått bättre för honom om han hade fått fortsätta med enskild undervisning som han gjorde förut, men jag antar att någon i alla fall hade haft lite bättre koll på vad han gjorde och framför allt brytt sig om hur det gick för honom. För jag är fullständigt övertygad om att han egentligen mest av allt vill lära sig saker och få betyg för att senare få ett bra yrke. Nu ser det allt annat än ljust ut och jag skulle tro att han innerst inne djupt ångrar det han gjort. Men brottets bana är inledd. Kunde det blivit annorlunda?

Även vetenskapsradion tar upp temat i den här artikeln:

Citat från sajten:
"När" ... "ska para sig är det inte alltid så att hanen och honan har samma intresse av själv akten. Hos" ... "har det pågått en evolutionär kapprustning mellan könen det visar en avhandling från Umeå universitet"

Känns det igen?

Jodå, även denna mors dag kom yngste sonen med blommor han köpt. De planterades nu i kväll i min gamla skruttiga och solblekta balkonglåda, som hotar att glida på sned vid varje vindpust. Hoppas bara jag kommer ihåg att vattna dem. Förra årets blommor levde alltför kort tid p.g.a. min glömska. Det är som förgjort det där med att komma ihåg att de behöver vatten de där växterna. Vet inte vad jag ska göra för att plantorna ska överleva min vanskötsel. Har försökt övertyga släkt och vänner att åtminstone ge mig torkade blommor eller kaktusar men de är optimister och envisas med att skänka mig levande organismer som kräver min omvårdnad.

Låter jag otacksam? Nej, det är jag inte alls! Jag tycker blommor kan vara otroligt vackra. Det är bara det att jag kan inte sköta dem. Jag glömmer bort dem!

Min mamma försökte trösta mig en gång när jag fick slänga ytterligare en uttorkad växt: "De blommar mer om man vattnar mindre". Jodå, det kanske de gör, men lite vatten måste de i alla fall ha för att kunna sköta den däringa fotosyntesen och skapa sin energi. Men det är sant, jag har en Sankt Paula som varit ytterst tålig och motståndskraftig. Och den blommar nästan jämt! Och det är ju tur att mamma kommer ibland och förbarmar sig över de stackarna som ännu lever.

Barsebäcks andra reaktor ska tas ur drift på tisdag. Eller inte. Det har kommit in över 300 överklaganden eftersom det inte gjorts någon miljökonsekvensanalys innan beslutet om stängning togs.

För egen del röstade jag 1980 på linje tre i folkomröstningen om kärnkraft, dvs. för en avveckling snarast möjligt. Nu vann ju linje två, kompromisslinjen, och en utökning av kärnkraften skedde till tolv reaktorer och nu är vi inne i den fas som lovade en avveckling av kärnkraften. Redan har Barsebäcks första reaktor stängts av, även det utan en miljökonsekvensanalys.

Anledningarna till att jag röstade för en snabb avveckling var inte att jag är rädd för en eventuell kärnkraftsolycka utan för att man satsat på en icke-förnybar energikälla. Uranbränslet kommer ju, liksom oljan, att en dag ta slut. Satsning på förnybara energikällor som varar måste bli större. Och då finns det i stort sett bara sol, vind och vatten. Den andra anledningen till mitt beslut i folkomröstningen var att man ännu inte löst frågan om slutförvaringen av det högaktiva avfallet. Jag tror inte heller att man verkligen kan förvara det så säkert som man bör göra.

Temat för dagens fredagsfyra är mors dag:

1. Firar ni Mors dag i din familj?
Njae, det kan jag väl inte påstå, även om jag något år har köpt en liten blomma till min egen mamma och mina pojkar gjort likaledes till mig.

2. Har du något lämpligt förslag på gåva för Mors dag?
En otroligt bra present är ett egenhändigt tillverkat presentkort av typen: Tio diskningar, fem torka-golvet, tjugo gå-ut-med-sopor etc. Jag har fått sådana presentkort i födelsedagspresent och de har uppskattats väldigt mycket, även om jag aldrig lyckats utnyttja dem fullt ut.

3. Vad är det viktigaste med Mors dag?
Inget speciellt för egen del eftersom vi inte firar mer än det jag nämnt ovan.

4. Är det någon annan “dag” vi borde fira också?
Vad sägs om att ännu mer uppmärksamma de "dagar" som redan finns, t.ex. världsvattendagen den 22/3? Att alla på vårt klot ska ha tillgång till rent vatten är en sak mycket väl värd att uppmärksamma och kanske ge sitt bidrag till.

Strax före sommarlovet, dvs nu, är det alltid lite svårare att motivera högstadieelever att plugga. Som NO-lärare är det då alltid tacksamt att välja ett ämne som alltid, alltid intresserar tonåringar och gör att de har massor av frågor och lektionerna flyter på utan kommentarer om när timmen är slut eller vad det är för mat idag. Ett sådant ämne är sex och samevnad, som jag brukar planera in de där sista veckorna före sommarlovet då solen lyser, värmen är på väg och ledigheten är inom räckhåll.

Den här veckan inledde jag temat med min sjua och det var först ett gäng mycket fnittriga killar och tjejer som spända väntade på att jag skulle rodna när jag pratade sex med dem. Men tji fick de, just det här ämnet är så himla roligt att undervisa i för att man kan få in så mycket av det som händer runt eleverna och i dem. Roligt är det också att se att det faktiskt blir ganska naturligt att prata sex för de allra flesta efter att den första fnittriga perioden lagt sig.

Jag brukar inleda med att, i tjej- och killgrupper, låta dem fundera på vad kärlek egentligen är och därefter låta dem försöka komma på så många ord som möjligt för mannens respektive kvinnans könsorgan. Efter en gemensam redovisning av alla ord, som en del elever har mycket svårt att säga högt, brukar fnittret ha lagt sig. Kärleksbegreppet utvidgas också så småningom till att gälla mer än sex.

En annan rolig övning att göra med eleverna är att kolla upp var de hittills fått sin kunskap om sex och samlevnad. Oftast är det via kompisar och skola och mycket sällan från föräldrar. Då tänker jag att visst är det tur att vi inte lever i 1930-talets Sverige då Elise Ottesen Jensen (Ottar) kämpade för att upplysa gemene kvinna och man om preventivmedel. Numera är vi skyldiga att undervisa i detta ämne. Själv minns jag från min egen högstadietid en rodnande lärare i nian som knappt visste vad hon skulle säga till de fnittriga elevrna. Tack och lov att det blivit så mycket lättare att prata öppet om sex så att eleverna faktiskt får en vettig undervisning i detta ämne där det finns så många missuppfattningar, spridda av kompisar.

Hela terminen har en av mina klasser arbetat med ett projekt som slukat deras intresse med hull och hår. Ibland har de helt enkelt vägrat att gå ut på rast, något mycket ovanligt för högstadieelever som verkligen inte vill vara på lektioner när de i stället kan prata med kompisar på rasterna.

Projektet de grävt ner sig så i är ett samarbete mellan flera olika museer i Sverige. Det går ut på att i positiv anda försöka fantisera om hur man vill ha det om tjugo år. Alltså inte gräva ner sig i hur dåligt det kommer att vara. Just den här klassen, en åtta, jobbade med att bygga hus som de om tjugo år vill bo i. Viktiga tankar om hur man löser energifrågor, sophantering och annat praktiskt fick de med, men även hur de vill att miljön runt om ska se ut. T.ex. så tänkte flera av eleverna på hur man som handikappad ska bo eller hur bostadsytor ska vara flexibla. De hade idéer om flyttbara hus drivna med cykelkraft, inglasade hus som ska kunna placeras på månen eller i andra isolerade miljöer.

Idag var det ett nervöst gäng som åkte till Malmö museer för att inför publik presentera sina byggen och idéer. Trots nervositeten ställde de sig på scenen och pratade fritt om sina tankar för en expertpanel och några andra klasser som sedan också fick presentera det de hade arbetat med.

Det är många tankar och idéer som kommer fram när elever arbetar på det här sättet och man kan ibland bli förvånad över hur mycket klokskap det finns hos dem när de blir så här engagerade i en sak. Det är då jag verkligen uppskattar mitt yrkesval.

I början på oktober laddade jag hem min favoritlåt som mobilsignal. Kort därefter hörde jag på nyheterna att sångaren till denna favoritlåt fått polarpriset. Idag är den stora dagen för pristagaren att motta priset i Stockholms konserthus, där han också låter tonerna gunga i uppjazzad sambatakt. Vad jag önskar jag befunne mig i huvudstaden nu. Missade ju även hans Köpenhamnsbesök förra sommaren och börjar så smått undra om jag någonsin kommer att få lyssna på honom live.

Vem det är? Gilberto Gil, förstås!

Favoritlåten då? The girl from Ipanema. Hör du den som mobilsignal på Öresundståget nån gång, så är det jag som svarar. Om det nu inte blir fler som laddar hem den nu, förstås.

Jag undrar hur han vågar, Erik, som det berättades om i Vetenskapsmagasinet i kväll. Han är en av testpersonerna i Sverige som gratis ställer upp för att få fram ett vaccin mot HIV. Jag hoppas verkligen att man lyckas och att Erik inte ställer upp i onödan.

Det är svenska och tanzaniska forskare som tillsammans prövar en ny metod att få fram vaccin mot den här fruktade sjukdomen som hotar att ta död på så många som en fjärdedel av vissa afrikanska länders befolkning. Efter att vaccinet testats här ska en grupp poliser i Tanzania få testa det innan man börjar vaccinera befolkningen.

Ordet vaccin kommer förresten från det latinska ordet vaca, som betyder ko. De första avdödade antikropparna levande virus som människor vaccinerades med kom från kokoppevirus, ett virus som påminde om smittkoppevirus. Därav namnet vaccin på företeelsen.

Förresten så gick en räknare på tv-rutan under det tio minuter långa inslaget. Räknaren visade hur många som hann bli smittade av HIV-viruset under denna tid: 88 stycken. Allt enligt statistikens lagar.

Försökte ännu en gång på bloggi, men uppdateringen av systemet som skulle vara klar idag är ännu inte färdig, så det verkar som om jag får vara kvar här ännu ett tag. Och kanske jag ska stanna här i stället. Track-back fick jag aldrig att fungera på bloggi, men här fick jag det till att funka. Gränssnittet är lättare att använda här och dessutom får jag läsa mitt eget modersmål och inte engelska, som jag faktiskt tycker är jobbigt ibland.

Nu ska jag se på vetenskapsmagasinet. Återkommer senare.

När vi kom hem från Köpenhamn i kväll stannade jag till vid kryddträdgården för att plocka in lite fransk dragon till risotton jag skulle laga till. Upptäckte där något som blivit fel.

Just nu har vi besök av en fjortonårig fransman som ska bo hos oss en vecka och uppleva svensk vardag. Inte för att jag tror vår vardag är så traditionellt svensk, så många år som vi bott utomlands och blivit påverkade av andra vanor än de svenska.

I alla fall tog vi med pojken till tivoli i Köpenhamn (alltså inte speciellt svenskt territorium). Mina två pojkar tog hand om den franske ynglingen och jag gick i sällskap med min gamla mamma på fotopromenad. Tulpanerna fångade min uppmärksamhet och jag antar att det måste kosta en förmögenhet att hålla rabatterna i det fina skick de faktiskt är. Här syns ett av de foton jag tog idag, de polkagrisrandiga tulpanerna. Visst är de vackra?

Hade tänkt svara på fredagsfyran på dess rätta dag, men krånglet på bloggi kom emellan. Här kommer mina svar en dag för sent. Temat är fotografering, ett av mina stora intressen:

1. Vad innehåller ett lyckat fotografi?

Ett foto som vid första ögonkastet visar en sak och där man efter en stunds komtemplation upptäcker fler och fler intressanta detaljer.

2. Vilken utrustning behöver man för att fotografera “på riktigt”?

En kamera av något slag. Provade en gång att fotografera med en kartong, utrustad med ett pyttelitet hål i ena änden och ett fotopapper i den andra (på insidan!). Exponeringstiden blev lång, men det var med fascination jag såg bilden växa fram på fotopapperet i framkallningsvätskan.

3. Fotograferar du någonting själv?

Numera blir det bara digitalt och jag vågar i och med det experimentera mycket mer än förr. Det kostar ju bara batteridriften. De foton jag tycker bäst om publicerar jag på hemsidan.

4. Var hittar man inspiration till att komma igång och fotografera själv?

En mycket bra sajt är fotosidan.se där råd och tips ges av riktiga entusiaster.

Jag flyttar hit från bloggi. Det blev alltför segt där. Hoppas det blir bättre här och att jag hyfsat snabbt klarar de nya funktioner som finns utan att bli alldeles virrig.