Fredagsfyran har idag ett tema som är svårt att undgå: döden:
1) Livet följs oundvikligen av döden. Har du accepterat att du en dag kommer att dö?
Jo, vi skola ju alla den vägen vandra, förr eller senare.
2) Ibland rycks nära anhöriga från livet snabbt och utan förvarning. Ibland efter en tids sjukdom. Vilket alternativ är mindre dåligt?
Visst är det bättre om man är förberedd på en anhörigs död, men att se någon bara tyna bort under lång tid är svårt. Svaret beror nog på hur frisk personen är.
3) Har du planerat hur du vill ha din egen begravning? (Alternativt: Vill du planera din egen begravning eller vill du inte tänka på det?)
Jag skrev för länge sedan ett donationskort där jag ber vetenskapen ta hand om det som går att ta hand om av min döda kropp. Fast det är ju inte så säkert att min gamla lekamen duger till så mycket när den väl är död. Resterna av mig skulle jag vilja att de bränns och sprids någonstans över havet.
4) Vad tror du händer efter att vi dött? Återföds vi? Kommer vi till himlen/nirvana/någon annanstans? Försvinner vi bara?
Ingenting "försvinner", heter det inom naturvetenskapen. All materia återanvänds på något sätt. Någon själ som skulle återfödas tror jag inte alls på, även om jag alltid sa det till representanterna från Jehovas vittnen som förr knackade på så många dörrar, dörrar som numera är svåra att komma in till p.g.a. alla kodlås och portkoder. Det var ganska intressant att diskutera med dem i alla fall.
Andra bloggar om: fredagsfyran, döden
Fredagsfyran vecka 34 -06
"Fråga Susanne!"
Innevarande läsår är för mig det tionde på samma skola. Det är mer än dubbelt så mycket som jag tidigare tillbringat på samma arbetsplats. Jag börjar allt bli gammal och bekväm som inte söker nytt jobb mer än vad jag gör. Det känns så tryggt och invant där jag är. Jag vet vilka rutiner som gäller, var allt laborationsmateriel finns. Jag vet hur man ska linda institutionsteknikern (=vaktmästaren) runt lillfingret så att han fixar den där hyllan som jag vill ha upp på väggen. Jag vet vilka inloggningsrutiner som finns på intranätet och framför allt hur man kan fixa ett nytt konto. Jag vet var man hittar all information man söker. Jag vet vad som hänt när kaffeapparaten eller kopiatorn krånglar och vet oftast också hur man fixar felet. Kort sagt: jag har blivit den som många på skolan hänvisar till när någon undrar över något: "Fråga Susanne! Hon vet säkert."
Och det stämmer nästan alltid. Jag vet och visar hur man hittar in på intranätet, var håvarna och den isolerade koppartråden finns. Jag hittar internkuverten och letar fram telefonnummerna till skolsköterskan eller slöjdläraren.
I veckan kom en lärarstuderande som jag inte tidigare sett och undrade om jag visste var Susanne var.
"Jodå", svarade jag. "Det är jag."
"Vad bra! Då kan du säkert hjälpa mig att hitta några filmer om cellen."
"Men vem har sagt att jag vet det?", undrade jag.
Och så visar det sig att tjejen blivit ivägskickad av sin handledare på en av skolans övriga byggnader för att leta efter mig. Visst kunde jag visa de filmer vi hade, men de var inget bra, så jag fick i stället hänvisa henne till biblioteket, där jag hoppas att hon sedan hittade något. Och hon gick iväg belåten, trots att jag egentligen inte hjälpt henne ett dugg.
Ja, t.o.m. rektorn fick här om dagen hjälp av mig när han undrade om skolans adress och postnummer. Jag hörde frågan lite på avstånd och kunde förstås inte hålla mig ifrån att besvara den, även om jag inte blev direkt tillfrågad. Och rektorns okunskap får ursäktas med att han är alldeles sprillans ny hos oss.
Visst är det trevligt att man blir ansedd som den som fixar allt eller har svar på alla frågor, men ibland känns det som om jag inte riktigt hinner med det jag borde, utan alltid får avbryta något för att rycka in och hjälpa andra. Och jag är ju inte den som kan säga nej heller utan tycker det är roligt att vara den som kan svara på allt, nåja, nästan allt.
Så idag har jag hjälpt en besökande förälder att hitta rätt lärare, hänvisat en telefonerande förälder till rätt telefonnummer, fixat schemafel, fixat nytt intranätskonto åt en ny kollega, visat var magneterna finns för en ganska ny lärare, lånat ut håvar till en annan lärare, hittat institutionsteknikern och fått honom att öppna elskåpet för att slå på en automatsäkring som jämt går när en viss dator slås på, hittat rätt böcker till en annan lärare, fixat kaffeautomaten och tömt diskmaskinen. Jo, jag hade visst några lektioner också, då jag bl.a. lovade en klass att försöka flytta deras lunch som ligger alltför sent i deras tycke. Och på sista lektionen sprang jag upp och ner i trappan ett par gånger för att en annan klass behövde hjälp med matten, som de inte klarade med den lärare de hade.
Visst är det roligt att vara behövd?
Andra bloggar om: skola
Och det stämmer nästan alltid. Jag vet och visar hur man hittar in på intranätet, var håvarna och den isolerade koppartråden finns. Jag hittar internkuverten och letar fram telefonnummerna till skolsköterskan eller slöjdläraren.
I veckan kom en lärarstuderande som jag inte tidigare sett och undrade om jag visste var Susanne var.
"Jodå", svarade jag. "Det är jag."
"Vad bra! Då kan du säkert hjälpa mig att hitta några filmer om cellen."
"Men vem har sagt att jag vet det?", undrade jag.
Och så visar det sig att tjejen blivit ivägskickad av sin handledare på en av skolans övriga byggnader för att leta efter mig. Visst kunde jag visa de filmer vi hade, men de var inget bra, så jag fick i stället hänvisa henne till biblioteket, där jag hoppas att hon sedan hittade något. Och hon gick iväg belåten, trots att jag egentligen inte hjälpt henne ett dugg.
Ja, t.o.m. rektorn fick här om dagen hjälp av mig när han undrade om skolans adress och postnummer. Jag hörde frågan lite på avstånd och kunde förstås inte hålla mig ifrån att besvara den, även om jag inte blev direkt tillfrågad. Och rektorns okunskap får ursäktas med att han är alldeles sprillans ny hos oss.
Visst är det trevligt att man blir ansedd som den som fixar allt eller har svar på alla frågor, men ibland känns det som om jag inte riktigt hinner med det jag borde, utan alltid får avbryta något för att rycka in och hjälpa andra. Och jag är ju inte den som kan säga nej heller utan tycker det är roligt att vara den som kan svara på allt, nåja, nästan allt.
Så idag har jag hjälpt en besökande förälder att hitta rätt lärare, hänvisat en telefonerande förälder till rätt telefonnummer, fixat schemafel, fixat nytt intranätskonto åt en ny kollega, visat var magneterna finns för en ganska ny lärare, lånat ut håvar till en annan lärare, hittat institutionsteknikern och fått honom att öppna elskåpet för att slå på en automatsäkring som jämt går när en viss dator slås på, hittat rätt böcker till en annan lärare, fixat kaffeautomaten och tömt diskmaskinen. Jo, jag hade visst några lektioner också, då jag bl.a. lovade en klass att försöka flytta deras lunch som ligger alltför sent i deras tycke. Och på sista lektionen sprang jag upp och ner i trappan ett par gånger för att en annan klass behövde hjälp med matten, som de inte klarade med den lärare de hade.
Visst är det roligt att vara behövd?
Andra bloggar om: skola
Att blogga om schemaläggning får konsekvenser
Under en veckas tid har min jobbmail legat nere och inte förrän idag kunde jag logga in igen. Förstås fanns en del obesvarade mail, men inga jätteviktiga. Ett mail fick mig dock att småle. Så här löd början på det:
Genast vidarebefordrade jag mailet till vår IKT-ansvarige, som var den som tipsat mig om schemaläggningsprogrammet och även lagt det slutliga schemat för hela skolan. (Jag la endast för vårt arbetslag.) Vi hade faktiskt försökt påverka vår skolledning att göra slag i saken och beställa programmet, eftersom vi är väldigt nöjda med det, men som vanligt tar det ett tag innan något händer.
Nåja, innan jag gick hem idag träffade jag en av våra rektorer och undrade hur det gick med beställningen av programmet. Jodå, hon hade fått påstötningar även från vår IKT-ansvarige, men hade inte förstått att programmet vi använt bara varit en demo, men hon skulle beställa det. Därefter berättade jag att jag fått mail från programtillverkaren. Antagligen fick det fart på handlandet.
Senare i kväll öppnade jag jobbmailen igen och då låg där ännu ett mail från programmeraren, som meddelade att han just fått in en beställning från oss. Och genast känns samvetet alldeles rent!
Programmet heter förresten k.skola och om schemaläggningen skrev jag i maj.
En annan slutsats jag drar av den här händelsen är att jag inte är speciellt anonym på den här bloggen, utan att man ganska lätt kan lista ut var jag finns någonstans. Jag får kanske tänka lite mer på vad jag sätter på pränt här och inte avslöja alltför mycket om det som händer på min skola. För övrigt har jag inte några speciella hemligheter utan står för det jag skriver.
Andra bloggar om: schemaläggningsprogram, skola
"Hej Susanne,
Det har varit roligt att i din blogg läsa den första litterära skildringen av hur det kan vara att använda mitt schemaläggningsprogram. Jag ser också att det gått bra och att klasscheman är på plats på hemsidan. Däremot har jag inte hört av skolan, men jag antar att inköp är på gång. Även om det står DEMO även på de publicerade schemana är det förstås inte tillåtet att använda programmet mer än till test. (I den senaste versionen står det dessutom DEMO skrivet tvärs över sidan.)"
Genast vidarebefordrade jag mailet till vår IKT-ansvarige, som var den som tipsat mig om schemaläggningsprogrammet och även lagt det slutliga schemat för hela skolan. (Jag la endast för vårt arbetslag.) Vi hade faktiskt försökt påverka vår skolledning att göra slag i saken och beställa programmet, eftersom vi är väldigt nöjda med det, men som vanligt tar det ett tag innan något händer.
Nåja, innan jag gick hem idag träffade jag en av våra rektorer och undrade hur det gick med beställningen av programmet. Jodå, hon hade fått påstötningar även från vår IKT-ansvarige, men hade inte förstått att programmet vi använt bara varit en demo, men hon skulle beställa det. Därefter berättade jag att jag fått mail från programtillverkaren. Antagligen fick det fart på handlandet.
Senare i kväll öppnade jag jobbmailen igen och då låg där ännu ett mail från programmeraren, som meddelade att han just fått in en beställning från oss. Och genast känns samvetet alldeles rent!
Programmet heter förresten k.skola och om schemaläggningen skrev jag i maj.
En annan slutsats jag drar av den här händelsen är att jag inte är speciellt anonym på den här bloggen, utan att man ganska lätt kan lista ut var jag finns någonstans. Jag får kanske tänka lite mer på vad jag sätter på pränt här och inte avslöja alltför mycket om det som händer på min skola. För övrigt har jag inte några speciella hemligheter utan står för det jag skriver.
Andra bloggar om: schemaläggningsprogram, skola
Släkthistoria
Hos Bloggblad hittade jag en intressant släkthistoria som även jag hakar på. Gör det du också!
Min mamma... kom till Sverige som krigsbarn från Finland och springer fortfarande och gömmer sig när flygplanen hörs från skyn. Nä, nu ljög jag. Det slutade hon med när jag var liten. Hon försökte återvända till Finland efter kriget men kom tillbaka igen och träffade pappa i en liten by i Skåne där hon jobbade som barnsköterska och hade hand om föräldralösa barn på barnhem.
Min mormor... hette Hilda och hade åtta barn (fast bara sju var officiella). Tre av dem åkte till Sverige som krigsbarn. Hilda blev änka kort efter krigets slut. Hon hann gifta om sig och blev änka ytterligare en gång innan hon själv dog en månad innan min yngste sons födelse.
Min morfar... deltog i finska inbördeskriget på de rödas sida. Eftersom de vita vann försökte han fly landet och hamnade i Kanada på ett tåg. Polisen upptäckte honom och han blev hemskickad till Finland där han träffade mormor. Tyvärr fick jag aldrig träffa honom. Det var tur att han träffade mormor.
Min pappa... blev adopterad av den man jag kallade farfar. Han jobbade som kock på ett hotell i en liten by i Skåne där han träffade mamma. Senare for han ut med Svenska Amerikalinjens båtar och var med då Stockholm för exakt femtio år sedan krockade med det italienska fartyget Andrea Doria utanför New York. Numera spelar han mest på Keno och har vissst vunnit en del.
Min farmor... var jämt sur, tyckte jag. Och så rökte hon som en borstbindare. Och så fick hon cancer. Och så dog hon när jag var sju år. Fast hon var säkert glad innan hon fick cancer.
Min farfar... var stadsbud i stan och körde omkring på sin trehjuliga flakmoped och levererade paket till hela stan. Och så spelade han dragspel vid midsommarstången varje år. Och han var också adopterad av sin mammas man. Han finns inte heller längre.
Jag... föddes som oäkta barn till min mamma och pappa en månad innan de gifte sig för snart femtio år sedan. Sedan gjorde jag en lång klassresa och blev lärare och biståndsarbetare. Jag finns fortfarande.
Hmm, det verkar som vi är en riktigt "oäkta" släkt.
Andra bloggar om: släkthistoria
Min mamma... kom till Sverige som krigsbarn från Finland och springer fortfarande och gömmer sig när flygplanen hörs från skyn. Nä, nu ljög jag. Det slutade hon med när jag var liten. Hon försökte återvända till Finland efter kriget men kom tillbaka igen och träffade pappa i en liten by i Skåne där hon jobbade som barnsköterska och hade hand om föräldralösa barn på barnhem.
Min mormor... hette Hilda och hade åtta barn (fast bara sju var officiella). Tre av dem åkte till Sverige som krigsbarn. Hilda blev änka kort efter krigets slut. Hon hann gifta om sig och blev änka ytterligare en gång innan hon själv dog en månad innan min yngste sons födelse.
Min morfar... deltog i finska inbördeskriget på de rödas sida. Eftersom de vita vann försökte han fly landet och hamnade i Kanada på ett tåg. Polisen upptäckte honom och han blev hemskickad till Finland där han träffade mormor. Tyvärr fick jag aldrig träffa honom. Det var tur att han träffade mormor.
Min pappa... blev adopterad av den man jag kallade farfar. Han jobbade som kock på ett hotell i en liten by i Skåne där han träffade mamma. Senare for han ut med Svenska Amerikalinjens båtar och var med då Stockholm för exakt femtio år sedan krockade med det italienska fartyget Andrea Doria utanför New York. Numera spelar han mest på Keno och har vissst vunnit en del.
Min farmor... var jämt sur, tyckte jag. Och så rökte hon som en borstbindare. Och så fick hon cancer. Och så dog hon när jag var sju år. Fast hon var säkert glad innan hon fick cancer.
Min farfar... var stadsbud i stan och körde omkring på sin trehjuliga flakmoped och levererade paket till hela stan. Och så spelade han dragspel vid midsommarstången varje år. Och han var också adopterad av sin mammas man. Han finns inte heller längre.
Jag... föddes som oäkta barn till min mamma och pappa en månad innan de gifte sig för snart femtio år sedan. Sedan gjorde jag en lång klassresa och blev lärare och biståndsarbetare. Jag finns fortfarande.
Hmm, det verkar som vi är en riktigt "oäkta" släkt.
Andra bloggar om: släkthistoria
Missad bloggkaravan
Jäpp, jag missade förstås att skriva i tid till Kulturbloggens bloggkaravan. Tiden räckte inte till. Och så ser jag att det är just det som Chadie efterlyser - tid att leva. Min tid har idag ägnats helt och hållet åt jobbförberedelser; eleverna kommer tillbaka i morgon.
Ämnet som hade utlysts var Vilken eller vilka är valets viktigaste frågor? Lite för sent för att komma med i bloggkaravanen kommer dock här mina åsikter:
Egentligen har varje parti något bra, men förstås också något jag definitivt inte tycker om och alltså gör att jag inte röstar på dem. Många frågor är viktiga för mig och de kan sammanfattas i det nästan glömda ordet solidaritet: rätten för alla att leva ett bra liv på jorden, alltså inte bara för dem med pengar eller status, de som i ett globalt perspektiv bor i vår rika västvärld.
Mitt drömsamhälle är en utopi, det inser jag, men det skulle vara en värld utan gränser som stänger ute en del människor som inte anses lika mycket värda av andra. Alla skulle ha tillgång till rent vatten för att slippa bli sjuka av vattenburna smittämnen. Alla skulle ha fri skolgång, fri hälsovård och också möjlighet att äta sig mätta varje dag. Konflikter skulle lösas genom medling, Den som bestämmer i viktiga frågor skulle också ha rätt sorts kunskap för just sitt område och vara en specialist på sitt departement. Ja, tänk om jag skulle gå så långt som att avskaffa de gängse politiska partierna och i stället låta dem med kunskap få besluta i de viktiga frågorna, förstås med allas bästa för ögonen. Och egentligen inte en enda person utan ett par stycken som kan diskutera sig fram till lösningar på hur man ska lösa människors behov i samklang med miljön.
För egentligen, om man tänker efter, har inte partierna spelat ut sin roll? Ju äldre (och förhoppningsvis klokare) jag blir, desto mindre benägen blir jag att hålla med ett enda parti. I stället ser jag att mina frågor finns till en del hos flera av dem. Vänsterpartiet värnar om de svaga i samhället. Miljöpartiet om den så viktiga miljön. Socialdemokraterna om de fackliga rättigheterna. Centerpartiet om landsbygdens överlevnad. Folkpartiet om bistånd (i alla fall förr - hur det är nu vet jag inte riktigt, och har inte haft tid att sätta mig in i). Moderaterna? Hmm, ja de har ju blivit nya, förstås.
Faktiskt var jag en gång i tiden aktiv medlem i ett parti, fast vilket tänker jag inte berätta här. Numera har jag inga sådana preferenser. Röstat har jag under mina år gjort på tre olika. Idag vet jag faktiskt inte alls vilket parti jag ska rösta på och sannolikheten att jag röstar som jag traditionellt gjort är nog ganska stor, så länge jag inte tar mig i kragen och lusläser partiprogrammen. Helst av allt skulle jag rösta blankt men då räknas inte min röst och det vill jag inte. Jag tycker att det ska synas om man är missnöjd med de rådande partierna. Kasta bort rösten vill jag inte när så många i världen inte får göra sin röst hörd av olika anledningar.
Förresten minns jag valet i Nicaragua 1990 då jag fick följa bekantas bryderier på nära håll. I en liten by minns jag att de inte riktigt visste hur man skulle rösta. En kvinna frågade vid valtillfället vilken kö hon skulle ställa sig i för att rösta på sandinisterna. Så hade det ju varit förr, att man inte riktigt kunde välja fritt. Den rättigheten bör alla ha!
Andra bloggar om: bloggkaravanen, valet, val 2006
Ämnet som hade utlysts var Vilken eller vilka är valets viktigaste frågor? Lite för sent för att komma med i bloggkaravanen kommer dock här mina åsikter:
Egentligen har varje parti något bra, men förstås också något jag definitivt inte tycker om och alltså gör att jag inte röstar på dem. Många frågor är viktiga för mig och de kan sammanfattas i det nästan glömda ordet solidaritet: rätten för alla att leva ett bra liv på jorden, alltså inte bara för dem med pengar eller status, de som i ett globalt perspektiv bor i vår rika västvärld.
Mitt drömsamhälle är en utopi, det inser jag, men det skulle vara en värld utan gränser som stänger ute en del människor som inte anses lika mycket värda av andra. Alla skulle ha tillgång till rent vatten för att slippa bli sjuka av vattenburna smittämnen. Alla skulle ha fri skolgång, fri hälsovård och också möjlighet att äta sig mätta varje dag. Konflikter skulle lösas genom medling, Den som bestämmer i viktiga frågor skulle också ha rätt sorts kunskap för just sitt område och vara en specialist på sitt departement. Ja, tänk om jag skulle gå så långt som att avskaffa de gängse politiska partierna och i stället låta dem med kunskap få besluta i de viktiga frågorna, förstås med allas bästa för ögonen. Och egentligen inte en enda person utan ett par stycken som kan diskutera sig fram till lösningar på hur man ska lösa människors behov i samklang med miljön.
För egentligen, om man tänker efter, har inte partierna spelat ut sin roll? Ju äldre (och förhoppningsvis klokare) jag blir, desto mindre benägen blir jag att hålla med ett enda parti. I stället ser jag att mina frågor finns till en del hos flera av dem. Vänsterpartiet värnar om de svaga i samhället. Miljöpartiet om den så viktiga miljön. Socialdemokraterna om de fackliga rättigheterna. Centerpartiet om landsbygdens överlevnad. Folkpartiet om bistånd (i alla fall förr - hur det är nu vet jag inte riktigt, och har inte haft tid att sätta mig in i). Moderaterna? Hmm, ja de har ju blivit nya, förstås.
Faktiskt var jag en gång i tiden aktiv medlem i ett parti, fast vilket tänker jag inte berätta här. Numera har jag inga sådana preferenser. Röstat har jag under mina år gjort på tre olika. Idag vet jag faktiskt inte alls vilket parti jag ska rösta på och sannolikheten att jag röstar som jag traditionellt gjort är nog ganska stor, så länge jag inte tar mig i kragen och lusläser partiprogrammen. Helst av allt skulle jag rösta blankt men då räknas inte min röst och det vill jag inte. Jag tycker att det ska synas om man är missnöjd med de rådande partierna. Kasta bort rösten vill jag inte när så många i världen inte får göra sin röst hörd av olika anledningar.
Förresten minns jag valet i Nicaragua 1990 då jag fick följa bekantas bryderier på nära håll. I en liten by minns jag att de inte riktigt visste hur man skulle rösta. En kvinna frågade vid valtillfället vilken kö hon skulle ställa sig i för att rösta på sandinisterna. Så hade det ju varit förr, att man inte riktigt kunde välja fritt. Den rättigheten bör alla ha!
Andra bloggar om: bloggkaravanen, valet, val 2006
Äntligen hemma
Kramar igår eftermiddags, kramar igår kväll.
Klapp på ryggen och kli på ryggen.
Småprat öga mot öga.
Leenden och skratt och enbart glada miner.
Och det bästa av allt: en liten pojke smyger ner i min säng på morgonen.
Äntligen är han hemma igen, yngste sonen!
Klapp på ryggen och kli på ryggen.
Småprat öga mot öga.
Leenden och skratt och enbart glada miner.
Och det bästa av allt: en liten pojke smyger ner i min säng på morgonen.
Äntligen är han hemma igen, yngste sonen!
Slut på fritiden
Bara att inse att fritiden är slut för i år. Bloggen kommer inte att bli uppdaterad så ofta som jag skulle vilja. Jobbet kräver sitt och all upptänklig tid ägnas nu åt planering. Två kvällar på rad till klockan halv elva och ännu är jag inte klar. Segt som sjutton i år. Stressen är inte långt borta.
Och i morgon kommer yngste sonen hem igen efter att ha tillbringat sommarlovet hos sin pappa i Italien. Alltså ännu mindre tid för bloggande.
Och i morgon kommer yngste sonen hem igen efter att ha tillbringat sommarlovet hos sin pappa i Italien. Alltså ännu mindre tid för bloggande.
Blogstafetten: Skulle världen vara bättre eller sämre utan religion?
Blogstafettpinnen överlämnades till mig idag av TheWitch och här kommer mitt bidrag innan jag på allvar ägnar mig åt elevernas ankomst:
Jag skulle kunna göra det lätt för mig genom att kategoriskt svara antingen bättre eller sämre, men som vanligt är det inte så enkelt att man kan se religionen som svart eller vit.
För det första bör man definiera vad som menas med religion. Själva ordet religion kommer enligt ne.se av latinets religio, som betyder ”vördnad för det heliga” eller ”gudsdyrkan”.
Min tolkning är att det betyder t.ex. att den som räknar sig som icke-religiös kanske i verkligheten betraktar något med stor vördnad och därmed kan räknas som religiös. Hit räknar jag t.ex. sådana som mig själv. Jag erkänner villigt att jag vördar (vad högtidligt det här ordet är) naturvetenskapen och tror på de forskningsresultat som läggs fram allt eftersom man upptäcker fler och fler tidigare gömda strukturer i vårt universum. Däremot är jag definitivt ingen anhängare av någon speciell världsreligion.
Jag tror (!) att alla människor är religiösa på något sätt, i ordets vida bemärkelse. Alltså att vi alla vördar något som för just oss är heligt. Religiositeten är inbyggd i oss. Ibland får den oss att dyrka gud/ar i organiserad form tillsammans med andra människor, andra gånger att dyrka naturen och dess växlingar i enskildhet på en promenad.
Specifika religioner uppstod för att människan skulle ha en vettig förklaring på sådant som man inte kunde förstå på annat sätt. T.ex. frågan om vad som händer med en människa efter döden eller varför vi över huvud taget lever på jorden. De frågor vi kallar eviga. Vår religiositet har alltså gjort att vi sökt svar på frågor som vi inte känt svaren på. Detta är förstås bra, tycker jag. Kunskap är aldrig fel.
Naturvetenskapen kan betraktas som en religion på samma sätt som t.ex. hinduismen. Inom vetenskapen tror vi (fast jag vet!) att en människa efter döden förmultnar med hjälp av bakterier och andra nedbrytare i naturen, vilka frigör de kemiska föreningar vår kropp består av så att ämnena kan återanvändas. En hindu tror att man återföds ett flertal gånger beroende på vad man gjort i livet. En naturvetare tror att universum blev till genom Big Bang. En hindu tror att världen skapades av Brahman, skaparguden. Vem som egentligen satte igång Big Bang eller Brahman ska jag inte gå in på, för då förlorar jag mig i något konstigt filosofiskt sammelsurium som jag inte kan reda ut.
Nå, det var väl ett hyfsat uttömmande svar på vad jag anser menas med religion. Nu behöver jag också reda ut vad som ligger i begreppet världen. Är det hela universum eller är det organismerna, eller kanske bara människorna, som finns på jorden? Jag tror jag väljer att tolka världen som "människorna och våra liv på jorden" och gör därmed frågeställningen enklare för mig. Dessutom är det väl vi som bestämmer på jorden? Och inte djuren eller växterna?
Nu återstår endast frågan om för vem världen skulle vara bättre eller sämre? Något mycket subjektivt. För en förtvivlad människa kan tron på en gud, eller gudar, som kan hjälpa henne, vara en stor tröst som gör att hon kan ta sig vidare ut ur sin desperation. Alltså är religionen bra för henne. Krig p.g.a. olika religioner väcker för de allra flesta avsky, och religiösa fundamentalister är inte något jag vanligtvis finner speciellt bra, men dem jag betraktar som fundamentalister, och alltså dåliga, tycker antagligen att det är bra om alla följer deras religion. Alltså är det bra för fundamentalisterna med krig för att de ska uppnå sitt mål. En annan sak är om de når sina mål med sådana medel. Korsriddarna försökte på sin tid, islamister försöker i vår tid.
Slutsatsen blir alltså att jag inte kan svara på frågan om världen skulle vara bättre eller sämre utan religion. Som frågan är ställd ger den alltför många tolkningsmöjligheter. För en del är världen bra med religion, för andra är den dålig. Utan människor skulle ingen religion existera och då hade världen kanske varit bättre för andra organismer, eftersom den religiösa människan dödar djur.
Nä, nu slutar jag svamlar och skickar snabbt vidare stafettpinnen till Rose-Marie på Kulturbloggen. Hon har för övrigt startat en bloggkaravan, som jag tänkte ge mitt bidrag till så småningom. I blogstafetten ska hon av mig få i uppdrag att redogöra för sina tankar om hur man som kvinna kombinerar karriär, kärlek och barn. Det verkar hon själv ha lyckats med. Rubriken är alltså: Konsten att som kvinna kombinera karriär, kärlek och barn. Lycka till!
Andra bloggar om: blogstafetten, bloggstafetten, religion, bloggkaravan
Jag skulle kunna göra det lätt för mig genom att kategoriskt svara antingen bättre eller sämre, men som vanligt är det inte så enkelt att man kan se religionen som svart eller vit.
För det första bör man definiera vad som menas med religion. Själva ordet religion kommer enligt ne.se av latinets religio, som betyder ”vördnad för det heliga” eller ”gudsdyrkan”.
Min tolkning är att det betyder t.ex. att den som räknar sig som icke-religiös kanske i verkligheten betraktar något med stor vördnad och därmed kan räknas som religiös. Hit räknar jag t.ex. sådana som mig själv. Jag erkänner villigt att jag vördar (vad högtidligt det här ordet är) naturvetenskapen och tror på de forskningsresultat som läggs fram allt eftersom man upptäcker fler och fler tidigare gömda strukturer i vårt universum. Däremot är jag definitivt ingen anhängare av någon speciell världsreligion.
Jag tror (!) att alla människor är religiösa på något sätt, i ordets vida bemärkelse. Alltså att vi alla vördar något som för just oss är heligt. Religiositeten är inbyggd i oss. Ibland får den oss att dyrka gud/ar i organiserad form tillsammans med andra människor, andra gånger att dyrka naturen och dess växlingar i enskildhet på en promenad.
Specifika religioner uppstod för att människan skulle ha en vettig förklaring på sådant som man inte kunde förstå på annat sätt. T.ex. frågan om vad som händer med en människa efter döden eller varför vi över huvud taget lever på jorden. De frågor vi kallar eviga. Vår religiositet har alltså gjort att vi sökt svar på frågor som vi inte känt svaren på. Detta är förstås bra, tycker jag. Kunskap är aldrig fel.
Naturvetenskapen kan betraktas som en religion på samma sätt som t.ex. hinduismen. Inom vetenskapen tror vi (fast jag vet!) att en människa efter döden förmultnar med hjälp av bakterier och andra nedbrytare i naturen, vilka frigör de kemiska föreningar vår kropp består av så att ämnena kan återanvändas. En hindu tror att man återföds ett flertal gånger beroende på vad man gjort i livet. En naturvetare tror att universum blev till genom Big Bang. En hindu tror att världen skapades av Brahman, skaparguden. Vem som egentligen satte igång Big Bang eller Brahman ska jag inte gå in på, för då förlorar jag mig i något konstigt filosofiskt sammelsurium som jag inte kan reda ut.
Nå, det var väl ett hyfsat uttömmande svar på vad jag anser menas med religion. Nu behöver jag också reda ut vad som ligger i begreppet världen. Är det hela universum eller är det organismerna, eller kanske bara människorna, som finns på jorden? Jag tror jag väljer att tolka världen som "människorna och våra liv på jorden" och gör därmed frågeställningen enklare för mig. Dessutom är det väl vi som bestämmer på jorden? Och inte djuren eller växterna?
Nu återstår endast frågan om för vem världen skulle vara bättre eller sämre? Något mycket subjektivt. För en förtvivlad människa kan tron på en gud, eller gudar, som kan hjälpa henne, vara en stor tröst som gör att hon kan ta sig vidare ut ur sin desperation. Alltså är religionen bra för henne. Krig p.g.a. olika religioner väcker för de allra flesta avsky, och religiösa fundamentalister är inte något jag vanligtvis finner speciellt bra, men dem jag betraktar som fundamentalister, och alltså dåliga, tycker antagligen att det är bra om alla följer deras religion. Alltså är det bra för fundamentalisterna med krig för att de ska uppnå sitt mål. En annan sak är om de når sina mål med sådana medel. Korsriddarna försökte på sin tid, islamister försöker i vår tid.
Slutsatsen blir alltså att jag inte kan svara på frågan om världen skulle vara bättre eller sämre utan religion. Som frågan är ställd ger den alltför många tolkningsmöjligheter. För en del är världen bra med religion, för andra är den dålig. Utan människor skulle ingen religion existera och då hade världen kanske varit bättre för andra organismer, eftersom den religiösa människan dödar djur.
Nä, nu slutar jag svamlar och skickar snabbt vidare stafettpinnen till Rose-Marie på Kulturbloggen. Hon har för övrigt startat en bloggkaravan, som jag tänkte ge mitt bidrag till så småningom. I blogstafetten ska hon av mig få i uppdrag att redogöra för sina tankar om hur man som kvinna kombinerar karriär, kärlek och barn. Det verkar hon själv ha lyckats med. Rubriken är alltså: Konsten att som kvinna kombinera karriär, kärlek och barn. Lycka till!
Andra bloggar om: blogstafetten, bloggstafetten, religion, bloggkaravan
Första arbetsdagen
Äsch, inte slutade det regna inte. Regncapen fick tas på men jag blev ordentligt blöt om både fötter och händer. Skolan stod kvar men endast ett fåtal lärare fanns på plats. De allra flesta verkar ha kompat den här första arbetsdagen.
Ny rektor - igen! Denna gång en manlig sådan och inte speciellt gammal verkar han vara heller. Känns konstigt faktiskt att efter så många år med kvinnliga rektorer få en man som chef och en som dessutom är yngre än jag. Och så börjar jag fundera på vad det är som gör att en del lärare blir rektorer och andra (som jag) aldrig skulle kunna tänka sig att axla rektorsrollen. Jag trivs alltför bra med att undervisa och umgås med elever för att vilja ta ansvar för ekonomi och andra kniviga frågor som rektorer numera får ha hand om. Men små projekt gillar jag ju, som det där matteprojektet jag ska vara med i. Fick ett papper i mitt fack idag om vad vi ska syssla med och visst är det intressant: matematikkonferens med alla kommunens mattelärare, utvecklandet av en matematikverkstad osv.
Förresten så klarade min gamla elev idag sin prövning med godkänt resultat och kommer in på sökt gymnasieprogram. Det var roligt att få meddela honom på telefon i eftermiddags och jag hörde hur glad han blev. Och jag fick mer än ett tack för den hjälp han fått av mig. Nu är jag varm långt in i själen trots att kylan verkar ha bitit sig fast här i Skåne. Huvva, bara 13 grader nu!
Andra bloggar om: skola, matematik
Ny rektor - igen! Denna gång en manlig sådan och inte speciellt gammal verkar han vara heller. Känns konstigt faktiskt att efter så många år med kvinnliga rektorer få en man som chef och en som dessutom är yngre än jag. Och så börjar jag fundera på vad det är som gör att en del lärare blir rektorer och andra (som jag) aldrig skulle kunna tänka sig att axla rektorsrollen. Jag trivs alltför bra med att undervisa och umgås med elever för att vilja ta ansvar för ekonomi och andra kniviga frågor som rektorer numera får ha hand om. Men små projekt gillar jag ju, som det där matteprojektet jag ska vara med i. Fick ett papper i mitt fack idag om vad vi ska syssla med och visst är det intressant: matematikkonferens med alla kommunens mattelärare, utvecklandet av en matematikverkstad osv.
Förresten så klarade min gamla elev idag sin prövning med godkänt resultat och kommer in på sökt gymnasieprogram. Det var roligt att få meddela honom på telefon i eftermiddags och jag hörde hur glad han blev. Och jag fick mer än ett tack för den hjälp han fått av mig. Nu är jag varm långt in i själen trots att kylan verkar ha bitit sig fast här i Skåne. Huvva, bara 13 grader nu!
Andra bloggar om: skola, matematik
Uppskjuten skolstart
Nu borde jag vara på väg till jobbet för sommarlovet är faktiskt slut och jag ska jobba idag. Men precis när jag skulle sätta mig på cykeln störtade regnet ner igen. Väntar en liten stund så kanske det lättar lite. Idag har jag nog flextid, eftersom dagen egentligen är kompbar.
Regnkläder? Visst har jag det, men det är väl sommar ännu, eller?
Andra bloggar om: skolstart
Regnkläder? Visst har jag det, men det är väl sommar ännu, eller?
Andra bloggar om: skolstart
Skolstart
Jaha, då var sommarlovet slut igen och det är dags att så smått komma igång med planeringen inför elevernas ankomst om en vecka.
Här bredvid mig ligger nu de här två böckerna: nya lärarkalendern från Gleerups och nya matteboken från Bonniers. Nu ska kalendern fyllas och en ny sjua tas emot. Förra läsåret lämnade jag en nia som jag hade såväl i matte som i NO och teknik. Vi kämpade på i tre år och faktiskt så klarade de flesta sina betyg och kommer vidare till nästa steg på utbildningsstegen. En enda elev underkände jag i matte, men just nu sitter han och kämpar för att i morgon göra en prövning. Några av sommarlovets dagar har han varit här hos mig och fått hjälp med de mest besvärliga matteproblemen. För sent kom han underfund med att han borde lagt ner lite jobb på matten och inte förrän i nian började han bruka allvar. Lite sent, tyvärr. När han insåg att det inte skulle bli något godkänt slutbetyg i matte, blev han mycket ångerfull och nu hoppas jag verkligen att han klarar den där prövningen i morgon.
Jag frågade honom om han inte skulle kunna göra mig en gentjänst nu när jag hjälpt honom extra med matten. Det jag vill är att han ska komma till min nya sjua och berätta att det faktiskt gäller att lära sig saker i sjuan och inte tro att det ska gå att ta igen i nian. Det gick han med på.
Nä, nu är det dags att jobba.
Andra bloggar om: skola, skolstart
Plastkort i mängder
Hmm, nu har jag gått på det igen. Ett nytt plastkort. Nu ligger de dubbla och t.o.m. tredubbla i plånbokens kreditkortsfack. Vad snabbt det går att fylla på med alla dessa kort så att inte pengarna får plats.
Alla möjliga och omöjliga kort ska ha sitt utrymme i min plånbok och jag känner mig sååå modern och inne med alla dessa kort. Visar gladeligen SAS:s eurobonuskort när jag öppnar plånboken. Det ger ju intrycket av att jag reser jättemycket. Att jag i verkligheten inte reser så mycket (med SAS) så att jag får ihop till en bonusresa innan poängen fryser inne är en annan sak. En enda bonusresa har jag lyckats snika till mig och den fick jag ändå betala 400 kronor för. Skatten måste inkasseras oavsett om resan är gratis eller inte. Och massor av poäng har bara försvunnit i ett intet eftersom de bara får behållas ett visst antal år - fem, tror jag det är.
I plånboken finns också andra kort som jag inte visar lika gärna som eurobonuskortet. T.ex. frikortet till sjukvården. Det ger ju intrycket av att jag är hur sjuk som helst som måste springa hos läkaren jämt. Och ok, jag var ju ordentligt sjuk förra året men då räckte det med tre läkarbesök för att frikortet skulle vara ett faktum.
Bibliotekskortet avslöjar att jag utnyttjar den service som kommunbiblioteket tillhandahåller och gör att jag känner mig kulturell och intellektuell. Att jag egentligen inte springer dit speciellt ofta är en annan sak. Kortet används ju hemma också, för att låna e-böcker.
Med mera-kort, ICA-kort, Lindex-kort, Statoil-kort (fast jag sålde bilen i höstas), Intersport-kort, JC-kort och IKEA-kort avslöjar vilka butiker som finns i min närhet (nåja, IKEA är lite långt bort förstås) och som vill hålla mig kvar som inkomstbringande kund genom att pracka på mig ett plastkort. Då ska jag gudbevars bli butiken trogen, eller hur? Och absolut inte handla i t.ex. små invandrarbutiker som defiinitivt inte har några plastkort som lockbete för att jag ska tjäna några poäng som kan bytas till pengar.
Och så de där viktiga korten: VISA-kortet (bekvämlighet jag betalar dyrt för varje år), körkortet (fast jag som sagt sålde bilen i höstas), nyckelkortet till jobbet (så att jag kan komma in till alla föräldramöten och utvecklingssamtal på kvällstid) och donationskortet (om jag nu påträffas död med plånboken i behåll och någon orkar leta igenom alla plastkorten). Det sistnämnda är förstås inte i plast utan bara i papper.
Ja, huvva vad råolja det går åt för att tillverka alla dessa plastkort som vi bär omkring i våra plånböcker. Och visst har ökningen av antalet plastkort på senare år stigit nästan exponentiellt? När jag kom tillbaka till Sverige från Italien för nio år sedan ökade mitt innehav av plastkort på stört med 150 %, dvs. från två italienska till fem svenska plastkort. Hur många jag har nu, gitter jag knappt räkna efter.
Förresten så var dagens nya kort ett Åhléns-kort som expediten lyckades övertala mig att ta emot idag när jag handlade skor och kläder på slutrean. Kostar ju inget - första året.
Andra bloggar om: plastkort
Alla möjliga och omöjliga kort ska ha sitt utrymme i min plånbok och jag känner mig sååå modern och inne med alla dessa kort. Visar gladeligen SAS:s eurobonuskort när jag öppnar plånboken. Det ger ju intrycket av att jag reser jättemycket. Att jag i verkligheten inte reser så mycket (med SAS) så att jag får ihop till en bonusresa innan poängen fryser inne är en annan sak. En enda bonusresa har jag lyckats snika till mig och den fick jag ändå betala 400 kronor för. Skatten måste inkasseras oavsett om resan är gratis eller inte. Och massor av poäng har bara försvunnit i ett intet eftersom de bara får behållas ett visst antal år - fem, tror jag det är.
I plånboken finns också andra kort som jag inte visar lika gärna som eurobonuskortet. T.ex. frikortet till sjukvården. Det ger ju intrycket av att jag är hur sjuk som helst som måste springa hos läkaren jämt. Och ok, jag var ju ordentligt sjuk förra året men då räckte det med tre läkarbesök för att frikortet skulle vara ett faktum.
Bibliotekskortet avslöjar att jag utnyttjar den service som kommunbiblioteket tillhandahåller och gör att jag känner mig kulturell och intellektuell. Att jag egentligen inte springer dit speciellt ofta är en annan sak. Kortet används ju hemma också, för att låna e-böcker.
Med mera-kort, ICA-kort, Lindex-kort, Statoil-kort (fast jag sålde bilen i höstas), Intersport-kort, JC-kort och IKEA-kort avslöjar vilka butiker som finns i min närhet (nåja, IKEA är lite långt bort förstås) och som vill hålla mig kvar som inkomstbringande kund genom att pracka på mig ett plastkort. Då ska jag gudbevars bli butiken trogen, eller hur? Och absolut inte handla i t.ex. små invandrarbutiker som defiinitivt inte har några plastkort som lockbete för att jag ska tjäna några poäng som kan bytas till pengar.
Och så de där viktiga korten: VISA-kortet (bekvämlighet jag betalar dyrt för varje år), körkortet (fast jag som sagt sålde bilen i höstas), nyckelkortet till jobbet (så att jag kan komma in till alla föräldramöten och utvecklingssamtal på kvällstid) och donationskortet (om jag nu påträffas död med plånboken i behåll och någon orkar leta igenom alla plastkorten). Det sistnämnda är förstås inte i plast utan bara i papper.
Ja, huvva vad råolja det går åt för att tillverka alla dessa plastkort som vi bär omkring i våra plånböcker. Och visst har ökningen av antalet plastkort på senare år stigit nästan exponentiellt? När jag kom tillbaka till Sverige från Italien för nio år sedan ökade mitt innehav av plastkort på stört med 150 %, dvs. från två italienska till fem svenska plastkort. Hur många jag har nu, gitter jag knappt räkna efter.
Förresten så var dagens nya kort ett Åhléns-kort som expediten lyckades övertala mig att ta emot idag när jag handlade skor och kläder på slutrean. Kostar ju inget - första året.
Andra bloggar om: plastkort
Sommarläsning 4
En bra sak med att åka tåg är att man får läst en himla massa, i alla fall om resan går från Skåne till Stockholm, tur- och retur och förutsatt att man inte hittar något trevligt ressällskap.
På min resa till Stockholm hann jag läsa ut Hanne Vibeke Holsts Kronprinsessan innan jag upptäckte det trevliga ressällskapet och började prata teknikutveckling i stället för att ägna mig åt nästa bok på tur: Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson. Denna läste jag i stället på plats hos vänner i Stockholm. De fick se mig försjunken i Mikaels och Lisbeths sökande efter sanningen om Harriet. Det blev sträckläsning som jag fick slita mig ifrån för att hinna med andra aktiviteter också. Boken blev sedan kvar hos vännerna som smittades av min entusiasm inför boken.
På vägen hem från Stockholm greppade jag Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist och släppte den inte förrän sista sidan lästs klar. Huvva, vilken skräck- och sträckläsare! Vampyrer, död, förruttnelse, lik, ochflytande blod i förortsmiljö med mycket mobbning och även vänskap mellan utsatta. En mycket annorlunda bok, som jag knappast hade börjat på om jag inte hört en intervju av författaren på radio för ett tag sedan. Vilken tur att det var ett intercitytåg och inte ett X200 på vägen hem. Jag menar, så att jag hann läsa ut boken. För nu blir det nog slut på sommarläsandet - sommarlovet är ju slut.
Förresten så var Kronprinsessan lite långrandig emellanåt. TV-serien var nog mer lättsmält.
Tidigare sommarläsning: ett, två och tre.
Andra bloggar om: sommarläsning, böcker
På min resa till Stockholm hann jag läsa ut Hanne Vibeke Holsts Kronprinsessan innan jag upptäckte det trevliga ressällskapet och började prata teknikutveckling i stället för att ägna mig åt nästa bok på tur: Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson. Denna läste jag i stället på plats hos vänner i Stockholm. De fick se mig försjunken i Mikaels och Lisbeths sökande efter sanningen om Harriet. Det blev sträckläsning som jag fick slita mig ifrån för att hinna med andra aktiviteter också. Boken blev sedan kvar hos vännerna som smittades av min entusiasm inför boken.
På vägen hem från Stockholm greppade jag Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist och släppte den inte förrän sista sidan lästs klar. Huvva, vilken skräck- och sträckläsare! Vampyrer, död, förruttnelse, lik, ochflytande blod i förortsmiljö med mycket mobbning och även vänskap mellan utsatta. En mycket annorlunda bok, som jag knappast hade börjat på om jag inte hört en intervju av författaren på radio för ett tag sedan. Vilken tur att det var ett intercitytåg och inte ett X200 på vägen hem. Jag menar, så att jag hann läsa ut boken. För nu blir det nog slut på sommarläsandet - sommarlovet är ju slut.
Förresten så var Kronprinsessan lite långrandig emellanåt. TV-serien var nog mer lättsmält.
Tidigare sommarläsning: ett, två och tre.
Andra bloggar om: sommarläsning, böcker
Fredagsfyran vecka 32 -06
Temat för veckans fredagsfyra är den 11 september:
1) Om en månad är det exakt fem år sedan terroristattackerna i USA. Vad minns du från den dagen (var du var, vad du gjorde, hur du fick veta, etc)?
Minns dagen ganska bra. Kom hem från jobbet, satte på P1 på radion strax etfer kl. 16, hörde nyheten och slog sedan på TV:n i stället och såg bilderna. Tänkte genast att händelsen hade något att göra med årsdagen av kuppen i Chile, men så var alltså inte fallet. På kvällen gick jag på yngste sonens föräldramöte, där flera föräldrar ännu inte visste vad som hänt.
2) Snart har två filmer om händelserna, United 93 och World Trade Center, premiär. Var det för tidigt att göra dessa filmer?
Ingen åsikt. Jag kommer säkert inte att se filmerna.
3) Har ditt liv förändrats sedan den dagen och i så fall hur?
Jo, jag har blivit fem år äldre! Fler rynkor alltså :-)
Men p.g.a. den 11 september 2001 har inget speciellt förändrat mig eller mina åsikter.
4) Hundratals personer sitter fängslade utan rättegång på Guantánamobasen. Vad vet du om detta och vad tycker du?
Att USA över huvud taget har kvar Guantánamobasen tycker jag är mycket konstigt. Det är ju som om någon främmande, till Sverige fientligt inställd nation skulle ha en militärbas i, låt oss säga, Skåne. Att man dessutom förvarar fångar utan rättegång på Guantánamo är en otrolig orättfärdig handling. Dessa fångar verkar för USA ha en ställning som mindre värda än andra människor.
Andra bloggar om: fredagsfyran
1) Om en månad är det exakt fem år sedan terroristattackerna i USA. Vad minns du från den dagen (var du var, vad du gjorde, hur du fick veta, etc)?
Minns dagen ganska bra. Kom hem från jobbet, satte på P1 på radion strax etfer kl. 16, hörde nyheten och slog sedan på TV:n i stället och såg bilderna. Tänkte genast att händelsen hade något att göra med årsdagen av kuppen i Chile, men så var alltså inte fallet. På kvällen gick jag på yngste sonens föräldramöte, där flera föräldrar ännu inte visste vad som hänt.
2) Snart har två filmer om händelserna, United 93 och World Trade Center, premiär. Var det för tidigt att göra dessa filmer?
Ingen åsikt. Jag kommer säkert inte att se filmerna.
3) Har ditt liv förändrats sedan den dagen och i så fall hur?
Jo, jag har blivit fem år äldre! Fler rynkor alltså :-)
Men p.g.a. den 11 september 2001 har inget speciellt förändrat mig eller mina åsikter.
4) Hundratals personer sitter fängslade utan rättegång på Guantánamobasen. Vad vet du om detta och vad tycker du?
Att USA över huvud taget har kvar Guantánamobasen tycker jag är mycket konstigt. Det är ju som om någon främmande, till Sverige fientligt inställd nation skulle ha en militärbas i, låt oss säga, Skåne. Att man dessutom förvarar fångar utan rättegång på Guantánamo är en otrolig orättfärdig handling. Dessa fångar verkar för USA ha en ställning som mindre värda än andra människor.
Andra bloggar om: fredagsfyran
Pride parade
Hemma igen efter en vecka i Stockholm. Har nu sorterat och redigerat lite av fotoskörden och här syns några av resultaten. För första gången såg jag prideparaden tillsammans med vänner. Vi hittade en plats vid Hornsgatan nära Slussen där jag tog dessa bilder:
Andra bloggar om: pride, Stockholm
Andra bloggar om: pride, Stockholm
Next stop: Stockholm
Se upp! Nu åker jag 60 mil norrut för att se hur det står till med huvudstan. Det var länge sedan jag hälsade på er där i norr, faktiskt hela fyra år sedan, så nu är det på tiden. I morgon tar jag X2000-tåget och landar på centralstationen vid lunchtid.
Jag har förstått att ni har det festligt värre där just nu med pridefestivalen, men det är inte därför jag far upp till er. Nej, jag ska hälsa på gamla vänner från den tiden då jag var bosatt i norra Botkyrka, på sent 80-tal. Vänner jag uppskattar mycket och som det delvis är min förtjänst (eller skuld?) att de befinner sig i Sverige.
En av dem kom med sin då treåriga dotter till Arlanda från diktaturens Chile. Hennes bröder befann sig redan här och de bad mig komma med till flygplatsen när systern anlände eftersom jag några månader tidigare varit på besök hos dem i Chile. Vi väntade och väntade men de dök aldrig upp och så fick vi höra hur man kallade på oss i högtalarna och bad oss komma till passpolisen. Där stod de, systern med sin dotter, alldeles förskräckta över att de inte fick komma in i Sverige för att träffa bröderna. Stämningen var spänd och poliserna frågade mig mycket om dem och så till slut fick de äntligen komma in och glädjen blev stor. När vi träffas tänker vi alltid tillbaka på händelsen och undrar hur det egentligen skulle gått om jag inte hade följt med till flygplatsen.
Hur det blir med bloggande när jag är i Stockholm har jag ingen aning om. Kanske ingenting på en vecka för jag lär ha annat att göra än att sitta vid en dator.
¡Hasta la próxima!
Andra bloggar om: Stockholm, Chile
Jag har förstått att ni har det festligt värre där just nu med pridefestivalen, men det är inte därför jag far upp till er. Nej, jag ska hälsa på gamla vänner från den tiden då jag var bosatt i norra Botkyrka, på sent 80-tal. Vänner jag uppskattar mycket och som det delvis är min förtjänst (eller skuld?) att de befinner sig i Sverige.
En av dem kom med sin då treåriga dotter till Arlanda från diktaturens Chile. Hennes bröder befann sig redan här och de bad mig komma med till flygplatsen när systern anlände eftersom jag några månader tidigare varit på besök hos dem i Chile. Vi väntade och väntade men de dök aldrig upp och så fick vi höra hur man kallade på oss i högtalarna och bad oss komma till passpolisen. Där stod de, systern med sin dotter, alldeles förskräckta över att de inte fick komma in i Sverige för att träffa bröderna. Stämningen var spänd och poliserna frågade mig mycket om dem och så till slut fick de äntligen komma in och glädjen blev stor. När vi träffas tänker vi alltid tillbaka på händelsen och undrar hur det egentligen skulle gått om jag inte hade följt med till flygplatsen.
Hur det blir med bloggande när jag är i Stockholm har jag ingen aning om. Kanske ingenting på en vecka för jag lär ha annat att göra än att sitta vid en dator.
¡Hasta la próxima!
Andra bloggar om: Stockholm, Chile
Solidaritetsbloggen och Libanon
Farsan Baloo med sin solidaritetsblogg har beslutat samla pengar till Rädda Barnens projekt i Mellanöstern. Det tycker jag är ett utmärkt initiativ för att något försöka lindra situationen för de barn som sitter i kläm i krigets Libanon. Ja, det är den libanesiska sidan som behöver hjälp. Så här svarar Rädda Barnen på en fråga om varför inte de israeliska barnen får något av de insamlade medlen:
Här kan också du ge ett bidrag!
Det behövs otroligt väl, även om det bästa hade varit att helt slippa höra på nyheterna om de ständiga bombanfallen och i stället få höra något som t.ex.:
Nej, jag vet, det är verkligen önsketänkande det här, för vem har någonsin hört talas om någon politiker som bett om ursäkt och medgett att man haft fel i en konflikt av den här typen? Läget är lika låst som en trilskandes pc: Det är bara omstart som gäller.
Som många andra vill jag också rekommendera bloggen Trip to Lebanon som skrivs av Hanin Shakrah, en Malmötjej som gett sig iväg för att med egna ögon se vad som händer med de civila och till oss rapportera om de hemskheter som krig ställer till med. Vilken tjej! Och vilken skillnad att läsa hennes medkännande rapporter i stället för de torra fakta som vi får från vanlig media.
Andra bloggar om: solidaritetsbloggen, Libanon, Trip to Lebanon
"Rädda Barnens uppgift är att kämpa för barnets rättigheter, oavsett vilket land de bor i eller vilken nationalitet de har. I en konflikt har vi fokus på barnets behov. Vi inriktar arbetet på att nå de barn som är mest utsatta och där myndigheterna inte har möjlighet att tillgodose behoven själva. I Mellanöstern-krisen är alla barn drabbade, men Israel kan självt ge de israeliska barnen och deras familjer det stöd de behöver, vilket inte är fallet i Libanon och på Västbanken-Gaza."
Här kan också du ge ett bidrag!
Det behövs otroligt väl, även om det bästa hade varit att helt slippa höra på nyheterna om de ständiga bombanfallen och i stället få höra något som t.ex.:
Vi avbryter nu sändningarna för att meddela att Israels regering med omedelbar verkan har beslutat att dra tillbaka alla sina trupper från Libanon. Ehud Olmert erkänner att det var ett stort misstag att över huvud taget gå in i Libanon och menar att det man genast borde gjort när man fick beskedet om de två tillfångatagna soldaterna skulle varit att ansöka om medlingshjälp hos t.ex. FN. Detta gör man nu och säger också att man tillerkänner Palestina rätt till Gazaremsan och Västbanken utan inblandning av israeliska trupper.
Samtidigt har Hizbollah medgivit att det var fel taktik att kidnappa de två israeliska soldaterna för att kräva av Israel att man skulle släppa tre libanesiska fångar, utan att man i stället skulle krävt medlingshjälp. Hassan Nasrallah lovar också att organisationens program ska skrivas om så att alla människor oavsett ursprung ska ges lika rätt till liv.
Därmed är kriget i Libanon slut och återuppbyggnadsarbetet kan inledas. Israel har lovat att sätta undan ekonomiska medel så att de sönderbombade byggnaderna och infrastrukturen i Libanon kan repareras eller byggas upp.
Nej, jag vet, det är verkligen önsketänkande det här, för vem har någonsin hört talas om någon politiker som bett om ursäkt och medgett att man haft fel i en konflikt av den här typen? Läget är lika låst som en trilskandes pc: Det är bara omstart som gäller.
Som många andra vill jag också rekommendera bloggen Trip to Lebanon som skrivs av Hanin Shakrah, en Malmötjej som gett sig iväg för att med egna ögon se vad som händer med de civila och till oss rapportera om de hemskheter som krig ställer till med. Vilken tjej! Och vilken skillnad att läsa hennes medkännande rapporter i stället för de torra fakta som vi får från vanlig media.
Andra bloggar om: solidaritetsbloggen, Libanon, Trip to Lebanon
Getingmåltid
Den här lilla krabaten satt där och smaskade på min augustipäronpaj som utecaféet serverade mig i Hässleholm idag. Förstås körde jag iväg den. Jag var snål idag och ville inte bjuda på getingen. Det gillade han (säkert ingen hon) inte och stack - in sin gadd i mitt högra lillfinger! Nu är hela högerhanden röd och svullen - och ingen Salubrin hemma! Finns det inget annat som hjälper? Det gör ont, ont, svider och hettar.
Andra bloggar om: getingar
Bloggstafettens omgång 4
Nu är det dags att kasta in en anmälan till bloggstafettens fjärde omgång. Jerry börjar idag att ta emot anmälningar. Så här skriver han:
Eftersom jag precis anmält mig, antar jag att jag kommer med bland de 40 uttagna.
Andra bloggar om: bloggstafetten, blogstafetten
"Anmälningar börjar att tas emot från och med den 1 augusti 2006 och det är först till kvarn som gäller, eftersom deltagarantalet nu är begränsat till 40. Det beror på att omgång 3 tog nästan 5 månader att slutföra tack vare de höga deltagarantalet."
Eftersom jag precis anmält mig, antar jag att jag kommer med bland de 40 uttagna.
Andra bloggar om: bloggstafetten, blogstafetten
