Att sova eller inte sova
Vad händer egentligen om man inte sover som man ska? Och hur länge kan en människa gå omkring och försöka leva ett normalt liv när sömnen inte infinner sig?
Ja, något händer i kroppen, det vet jag. Hjärnaktiviteten fungerar inte, minnet fallerar, humöret svänger, irritationen kryper runt och vet inte vart den ska ta vägen, synfältet minskar, koncentrationen brister, huvudvärken exploderar. Det känns dimmigt i knoppen helt enkelt och deppigheten anfaller.
Men inte bara hjärnan påverkas. Musklerna försvagas, orken sinar när fötterna ska trampa runt pedalerna på cykeln, musklerna och lederna värker, benen bär inte, yrseln lurar mig att ta snedsteg.
Varför får jag inte sova? Ja, svaret är förstås att jag är alltför trött och ändå uppe i varv så pass mycket att jag inte kan slappna av tillräckligt för att hitta fram till sömnens helande inverkan. Jag är farligt nära att bara brista. Att inte få somna in på kvällen utan först långt efter midnatt och sedan vakna upp efter någon timme vid fyrasnåret, det fungerar inte i längden. Allt jag inte hunnit med på skolan snurrar runt, runt och lämnar mig inte i fred utan pockar på min uppmärksamhet och min pliktkänsla och jag inbillar mig att problemen ska lösas på nattimmarna. Att jag aldrig lär mig!
Två dagar till och sen ska jag slappna av och sova, sova, sova...
Andra bloggar om: sova, sömnbrist
Ja, något händer i kroppen, det vet jag. Hjärnaktiviteten fungerar inte, minnet fallerar, humöret svänger, irritationen kryper runt och vet inte vart den ska ta vägen, synfältet minskar, koncentrationen brister, huvudvärken exploderar. Det känns dimmigt i knoppen helt enkelt och deppigheten anfaller.
Men inte bara hjärnan påverkas. Musklerna försvagas, orken sinar när fötterna ska trampa runt pedalerna på cykeln, musklerna och lederna värker, benen bär inte, yrseln lurar mig att ta snedsteg.
Varför får jag inte sova? Ja, svaret är förstås att jag är alltför trött och ändå uppe i varv så pass mycket att jag inte kan slappna av tillräckligt för att hitta fram till sömnens helande inverkan. Jag är farligt nära att bara brista. Att inte få somna in på kvällen utan först långt efter midnatt och sedan vakna upp efter någon timme vid fyrasnåret, det fungerar inte i längden. Allt jag inte hunnit med på skolan snurrar runt, runt och lämnar mig inte i fred utan pockar på min uppmärksamhet och min pliktkänsla och jag inbillar mig att problemen ska lösas på nattimmarna. Att jag aldrig lär mig!
Två dagar till och sen ska jag slappna av och sova, sova, sova...
Andra bloggar om: sova, sömnbrist
En femtioåring att "fira"
Det är många som fyller femtio i år tycks det mig. Mona Sahlin, Lars Ohly, Osama Bin Laden, Michelle Pfeiffer, självaste EU och så AMREF. En av dessa kan du passa på att gratulera (fast stödja är nog det rätta ordet) genom att gå till Solidaritetsbloggen och där läsa hur du kan bidra till en bättre värld. Gör det, så är du med och stödjer AMREF:s arbete i Afrika bl.a. genom de Flygande Läkarna som är beredda att rycka ut när liv är i fara.
(Anledningen till att jag tycker det är så många som fyller femtio i år måste förstås vara att även jag gjort det, för egentligen är vi inte så många som t.ex. sextioåringarna och fyrtioåringarna.)
Andra bloggar om: AMREF, solidaritetsbloggen, Flying Doctors
(Anledningen till att jag tycker det är så många som fyller femtio i år måste förstås vara att även jag gjort det, för egentligen är vi inte så många som t.ex. sextioåringarna och fyrtioåringarna.)
Andra bloggar om: AMREF, solidaritetsbloggen, Flying Doctors
Fingerskada och diskning
- Mamma, om det inte varit för mitt finger så hade jag diskat för du ser så sliten ut, sa sonen igår kväll, när jag kom hem efter utvecklingssamtalen jag haft och "lagat" kvällsmat på den färdiggrillade kyckling jag hunnit inhandla till mig och sonen.
Fingret hade skadats på en hård basketboll på lunchrasten, så hård att skolsköterskan bedömde att sonens mamma skulle kontaktas för att följa honom till läkare. Mina sjuor blev glada över att fem minuter innan de två sista eftermiddagslektionerna skulle börja, få beskedet att de i stället kunde gå ut i den ljuva vårsolen och njuta medan jag cyklade till sonens skola för att ta med honom till vårdcentralen.
Efter en timmes väntan kände farbror doktorn på sonens finger, konstaterade att det antagligen bara var en skadad ledkapsel och lät sköterskan linda ett ordentligt stödjande förband runt fingrarna. Ingen badmintonturnering i helgen och inte heller något deltagande i de sista seriespelsmatcherna i handboll. Besviken son, som grät av smärta när doktorn klämde.
Och i morse packade sonen gympaväskan och tänkte att han nog skulle vara med på skolidrotten ändå, trots skadat finger. Men nej, han fick sitta på bänken. Dagens gympapass var badminton. Och morgondagens skolidrottsaktivitet lär vara handboll!
Disken då? Jo, den sköts upp till idag. Mamman var verkligen alltför sliten igår kväll och vid sådana tillfällen prioriteras diskning lätt bort.
Fingret hade skadats på en hård basketboll på lunchrasten, så hård att skolsköterskan bedömde att sonens mamma skulle kontaktas för att följa honom till läkare. Mina sjuor blev glada över att fem minuter innan de två sista eftermiddagslektionerna skulle börja, få beskedet att de i stället kunde gå ut i den ljuva vårsolen och njuta medan jag cyklade till sonens skola för att ta med honom till vårdcentralen.
Efter en timmes väntan kände farbror doktorn på sonens finger, konstaterade att det antagligen bara var en skadad ledkapsel och lät sköterskan linda ett ordentligt stödjande förband runt fingrarna. Ingen badmintonturnering i helgen och inte heller något deltagande i de sista seriespelsmatcherna i handboll. Besviken son, som grät av smärta när doktorn klämde.
Och i morse packade sonen gympaväskan och tänkte att han nog skulle vara med på skolidrotten ändå, trots skadat finger. Men nej, han fick sitta på bänken. Dagens gympapass var badminton. Och morgondagens skolidrottsaktivitet lär vara handboll!
Disken då? Jo, den sköts upp till idag. Mamman var verkligen alltför sliten igår kväll och vid sådana tillfällen prioriteras diskning lätt bort.
Packningsproblem
Äsch då, nu fastnade jag bland bloggarna mitt i packningen! Bredvid mig står tandkrämstuben och hudlotionen i väntan på att åka ner i necessären. Och så stod datorn på och jag var ju bara tvungen att kolla lite och så plötsligt så fick jag lust att skriva några ord också, så där helt utan någon speciell tanke. Egentligen borde jag alltså packa färdigt inför avfärden till Falsterbo Kursgård tidigt i morgon bitti. Två studiedagar är inbokade med hela skolan. Första gången på tio år som vi blir ivägskickade för att diskutera skolans organisation inför de vikande elevkullarna och förstås för att de nya rektorerna vill ha oss att arbeta enligt de intentioner de har. Kallas det skolutveckling det här tro?
Trots den fina inkvarteringen vid Falsterbonäset och känslan av att vi faktiskt blir lite bortskämda så kan jag inte komma ifrån tanken att de pengarna som satsas på de här studiedagarna skulle kunna använts till något bättre, som t.ex. nya läroböcker eller någon fortbildningskurs. Diskutera skolorganisation skulle vi mycket väl kunnat göra på skolan. Fast nu slår mig tanken att ledningen kanske gör den här satsningen för att få med oss alla. Hade vi varit kvar på skolan skulle säkert någon smitit hem i förtid av någon anledning. Det händer ju alltid att någon kollega har något mer ömmande att hitta på än att sitta på skolan och diskutera med andra kollegor. Är vi iväg på internat på okänd plats är det lite svårare att komma iväg.
Det har ställt till det en del för mig att organisera min privata tillvaro när även sonens skola har studiedagar och han alltså är ledig. Ingen pappa att skicka iväg honom till, bästa väninnan i Sydamerika och mormor sjuklig. Det blir trots allt mormor som får ställa upp och se till att pojken får det han behöver medan hans mamma diskuterar skolorganisation.
Nej, nu måste jag väl packa klart. Och förresten, är det ännu ingen som har uppfunnit ett praktiskt tandborstfodral för elektriska tandborstar? Eller är det jag som ännu inte hittat dem?
Och så ska förstås kameran med, för jag hoppas allt att det ska bli tid till lite fotografering av hav, strand och broar. Om nu inte regnet öser ner.
Andra bloggar om: skola, studiedagar, packning
Trots den fina inkvarteringen vid Falsterbonäset och känslan av att vi faktiskt blir lite bortskämda så kan jag inte komma ifrån tanken att de pengarna som satsas på de här studiedagarna skulle kunna använts till något bättre, som t.ex. nya läroböcker eller någon fortbildningskurs. Diskutera skolorganisation skulle vi mycket väl kunnat göra på skolan. Fast nu slår mig tanken att ledningen kanske gör den här satsningen för att få med oss alla. Hade vi varit kvar på skolan skulle säkert någon smitit hem i förtid av någon anledning. Det händer ju alltid att någon kollega har något mer ömmande att hitta på än att sitta på skolan och diskutera med andra kollegor. Är vi iväg på internat på okänd plats är det lite svårare att komma iväg.
Det har ställt till det en del för mig att organisera min privata tillvaro när även sonens skola har studiedagar och han alltså är ledig. Ingen pappa att skicka iväg honom till, bästa väninnan i Sydamerika och mormor sjuklig. Det blir trots allt mormor som får ställa upp och se till att pojken får det han behöver medan hans mamma diskuterar skolorganisation.
Nej, nu måste jag väl packa klart. Och förresten, är det ännu ingen som har uppfunnit ett praktiskt tandborstfodral för elektriska tandborstar? Eller är det jag som ännu inte hittat dem?
Och så ska förstås kameran med, för jag hoppas allt att det ska bli tid till lite fotografering av hav, strand och broar. Om nu inte regnet öser ner.
Andra bloggar om: skola, studiedagar, packning
Skjuten pitbullterrier hedras i Malmö
Minns någon pitbullterriern som avlivades av polisen i Malmö förra veckan? Efter att den hade angripit sin nyblivna ägare? Sydsvenskan skriver nu att man lägger blommor och tänder ljus på platsen där hunden dödades. Artikeln är en av dem som man kan kommentera, en ganska ny funktion på Sydsvenskans webbplats. Kommentarerna är många och arga.
Och jag undrar vad som får människor att sörja en hund som avlivats för att den attackerat en människa. Ett hundliv är tydligen mer värt än ett människoliv.
Andra bloggar om: pitbullterrier, pitbull, kamphund
Och jag undrar vad som får människor att sörja en hund som avlivats för att den attackerat en människa. Ett hundliv är tydligen mer värt än ett människoliv.
Andra bloggar om: pitbullterrier, pitbull, kamphund
Fotoblogg
Då har jag startat en fotoblogg, där jag ska försöka lägga upp några av de foton jag gillar bäst. Har i skrivande stund lagt upp tre foton i kategorierna Skåne, Italien och Blommor.
Välkommen att hälsa på!
Andra bloggar om: fotoblogg, foto
Välkommen att hälsa på!
Andra bloggar om: fotoblogg, foto
Betyg - alltid lika aktuellt
Det verkar som att jag ska avsluta mina år som lärare med ett tredje betygssystem, enligt vad Björklund gått ut med idag. Bl.a. Sveriges radio och Sydsvenskan skriver om det nya systemet.
De relativa betygen blev jag själv bedömd efter en gång i tiden och under min lärarbanas första år fick jag också sätta dem på elever i högstadiet.
Efter några år utomlands utan betygsättandets våndor kom jag tillbaka till ett nytt betygssystem som jag så sakteliga satt mig in i. Den största skillnaden från det förra är att betygen nu sätts efter vllka mål eleven nått i sina studier. Det har tagit sin lilla tid att lära om och jag har säkert gjort fel många gånger utan att vara riktigt medveten om det. Är man inkörd på ett betygssystem så är det svårt att tänka om så där på direkten utan att ha fått diskutera och sätta sig in i frågan ordentligt. Ärligt talat, så tror jag det är först under de senaste åren som jag riktigt förstått hur jag kan arbeta med mål och kriterier.
Nåväl, snart är det dags att lära om igen. Inte i fråga om målstyrningen, utan hur kriterierna ska tillämpas på de olika betygsstegen. Trubbiga, sägs de nuvarande G, VG och MVG vara och det talas om att många lärare bedömer med ett plustecken eller minustecken efter betygen, matematiska tecken som inte syns på betygsblanketten. Visst kan jag hålla med om detta, att betygsstegen är för få, men samtidigt minns jag att när vi hade den femgradiga skalan sist så sattes det vid kvartssamtalen ofta också ut små plus- och minustecken efter siffrorna. Faktiskt tror jag att de alltid kommer att finnas, hur många betygssteg vi än har att rätta oss efter.
Betygens vara eller icke-vara då? Hur ställer jag mig till den frågan? Svaret är att jag är mycket vacklande. Ena stunden tycker jag att vi måste ha dem, andra stunden att vi lika gärna kan klara oss utan dem. Jag ser elever som blir helstressade av betygen och reagerar på helt olika sätt. Några tar till sig ett dåligt betyg och lägger manken till, andra ger upp direkt och tycker inte det är lönt att fortsätta. Ibland kan betygsstressen få elever att ge allt för att höja ett betyg och på köpet bli enormt intresserade av ämnet. Det fungerar oftast så, att kan man mycket i ett ämne så blir det genast roligare att lära sig mer. En god spiral alltså. Andra gånger får betygsstressen elever att sova dåligt och må allmänt uselt.
Sedan kan man fundera på om det är betygen som ska styra hur aktiva eleverna är. Och nej, det är ju undervisningen som ska vara givande! Men det är den inte alltid, inte för någon. Ingen lärare klarar att ständigt ge allt för att inspirera eleverna att göra sitt bästa, speciellt inte i dagens skola där allt mer arbete som inte har direkt samband med undervisningen, måste göras. Men jag lovar, hade jag fått ägna mig åt enbart undervisning då skulle jag också kunnat engagera de allra flesta elever precis hela tiden utan att betygen hade spelat någon som helst roll. Alla kommer inte att bli engagerade vad man än gör, eftersom så många faktorer utanför skolan också påverkar hur pass mycket lust att lära som elever har. Och dessa faktorer kan ingen lärare råda över, bara försöka förstå och se eleven ändå.
Andra bloggar om: betyg, skola, lärare
De relativa betygen blev jag själv bedömd efter en gång i tiden och under min lärarbanas första år fick jag också sätta dem på elever i högstadiet.
Efter några år utomlands utan betygsättandets våndor kom jag tillbaka till ett nytt betygssystem som jag så sakteliga satt mig in i. Den största skillnaden från det förra är att betygen nu sätts efter vllka mål eleven nått i sina studier. Det har tagit sin lilla tid att lära om och jag har säkert gjort fel många gånger utan att vara riktigt medveten om det. Är man inkörd på ett betygssystem så är det svårt att tänka om så där på direkten utan att ha fått diskutera och sätta sig in i frågan ordentligt. Ärligt talat, så tror jag det är först under de senaste åren som jag riktigt förstått hur jag kan arbeta med mål och kriterier.
Nåväl, snart är det dags att lära om igen. Inte i fråga om målstyrningen, utan hur kriterierna ska tillämpas på de olika betygsstegen. Trubbiga, sägs de nuvarande G, VG och MVG vara och det talas om att många lärare bedömer med ett plustecken eller minustecken efter betygen, matematiska tecken som inte syns på betygsblanketten. Visst kan jag hålla med om detta, att betygsstegen är för få, men samtidigt minns jag att när vi hade den femgradiga skalan sist så sattes det vid kvartssamtalen ofta också ut små plus- och minustecken efter siffrorna. Faktiskt tror jag att de alltid kommer att finnas, hur många betygssteg vi än har att rätta oss efter.
Betygens vara eller icke-vara då? Hur ställer jag mig till den frågan? Svaret är att jag är mycket vacklande. Ena stunden tycker jag att vi måste ha dem, andra stunden att vi lika gärna kan klara oss utan dem. Jag ser elever som blir helstressade av betygen och reagerar på helt olika sätt. Några tar till sig ett dåligt betyg och lägger manken till, andra ger upp direkt och tycker inte det är lönt att fortsätta. Ibland kan betygsstressen få elever att ge allt för att höja ett betyg och på köpet bli enormt intresserade av ämnet. Det fungerar oftast så, att kan man mycket i ett ämne så blir det genast roligare att lära sig mer. En god spiral alltså. Andra gånger får betygsstressen elever att sova dåligt och må allmänt uselt.
Sedan kan man fundera på om det är betygen som ska styra hur aktiva eleverna är. Och nej, det är ju undervisningen som ska vara givande! Men det är den inte alltid, inte för någon. Ingen lärare klarar att ständigt ge allt för att inspirera eleverna att göra sitt bästa, speciellt inte i dagens skola där allt mer arbete som inte har direkt samband med undervisningen, måste göras. Men jag lovar, hade jag fått ägna mig åt enbart undervisning då skulle jag också kunnat engagera de allra flesta elever precis hela tiden utan att betygen hade spelat någon som helst roll. Alla kommer inte att bli engagerade vad man än gör, eftersom så många faktorer utanför skolan också påverkar hur pass mycket lust att lära som elever har. Och dessa faktorer kan ingen lärare råda över, bara försöka förstå och se eleven ändå.
Andra bloggar om: betyg, skola, lärare
Öresundsbron
Det var ett tag sedan jag postade något foto på den här bloggen, så här kommer ett. Jag inspirerades av magistern som tydligen varit söderut över Stockholmssportlovet och idag lagt upp en bild på Öresundsbron.
Öresundsbron har jag ju farit på en mängd gånger, men i stort sett alltid med tåg och då blir det under bron. Fyra gånger har jag färdats över. Den första gången vid invigningen i juni år 2000, då jag gick från det svenska brofästet till tunneln på den danska sidan med min äldste son och min mamma.
En annan gång kom jag till Kastrup flera timmar försenad från Italien en sen natt då tågen slutat gå från Malmö och norrut. Jag riskerade alltså att bli kvar i Malmö över natten. Det löste sig genom att en bilburen medpassagerare tog mig med över bron och släppte av mig på min hemort som hon ändå skulle köra förbi på väg hem till sig. Ibland träffar man generösa personer. Men natten var mörk och inga foton togs.
En tredje gång åkte jag över på dagen och kunde då ta detta foto, Det är hittills den enda gång jag åkt på bron i dagsljus och alltså min enda chans att fotografera från höjden. Håll till godo med det här fotot från oktober 2003. Titta sedan in hos magistern för att se hur bron ser ut i mars 2007! Det ser ut som om han också plåtat från samma ställe som jag, även om han verkar ha kört i omkörningsfilen.
Andra bloggar om: Öresundsbron, foto
Lördagsmorgon utan stress, men med konflikt
Morgon utan att behöva gå upp direkt när man vaknar. Visst är det skönt? Kunna ligga kvar i sängen, knäppa på P1 och slölyssna, slumra in igen till det där nya programmet, som jag inte vet om jag ska tycka om eller inte: Jonas val. Gillar inte riktigt det nya, men tror också att man behöver vänja sig vid nyordningar innan man har sin uppfattning klar. Nåja, förut slumrade jag in till Naturmorgon, nu till Jonas val.
Klockan drar iväg och jag vaknar åter, men till programmet Konflikt, som får i gång tankarna så mycket att jag inte längre har någon sömnlust kvar. Kvinnorapport från Geneve om kvinnors utsatthet, Irakkonfliktens betydelse för kvinnors situation och jag tänker och förskräcks. Något grundläggande är fel när det i alla stora konflikter blir kvinnorna som drabbas extra. Programmet fortsätter med kvinnomisshandeln som sker i alla slags förhållanden, ingen kommer undan. Till sist hör jag paret Schori berätta om sitt arbete i Elfenbenskusten. Och tankarna vandrar iväg till det grundläggande: relationerna mellan män och kvinnor, pojkar och flickor. Vilken är nyckeln till en jämställd samvaro utan att någondera part ska vara utsatt för behandling som orsakar lidande? Jag kopplar ihop programmen jag lyssnat på: Jonas val handlade om skilsmässor, Konflikt om kvinnans utsatthet. Samma tema, men på olika plan. Relationerna på det familjära planet måste fungera för att de samhälleliga relationerna ska fungera. Anser jag!
Så småningom hinner pliktkänslan ifatt och jag stiger upp, hittar sonen framför TV:n och småpratar lite. Han har redan släppt ut katten Måns som tidigt i morse härjade för fullt i lägenheten. Jag går ut i köket för att sätta på den obligatoriska kaffeskvätten som ska få fart på livsandarna. Lyfter på locket till melittahållaren och ser att filtret sitter i. Oj, tänker jag, vilket slarv av mig att inte kasta gammalt kaffefilter och så är jag på vippen att vända upp och ner på alltihop när jag ser att det är ett alldeles nytt filter med nya kaffebönor. Sonen har innan han satt sig vid TV:n gjort i ordning för frukosten och det återstår bara för mig att trycka på kaffebryggarens vippströmbrytare så rinner det nybryggda kaffet ner i kannan. Brödskivor ligger på köksbordet, nyligen uttagna ur frysen. Sonen tänker då på allt numera. Och så skalar jag en mango till honom och plockar fram kylvarorna. Frukostdags! Inga olösta konflikter här inte - i alla fall inte idag.
Andra bloggar om: P1, Konflikt, Jonas val, frukost, lördag
Klockan drar iväg och jag vaknar åter, men till programmet Konflikt, som får i gång tankarna så mycket att jag inte längre har någon sömnlust kvar. Kvinnorapport från Geneve om kvinnors utsatthet, Irakkonfliktens betydelse för kvinnors situation och jag tänker och förskräcks. Något grundläggande är fel när det i alla stora konflikter blir kvinnorna som drabbas extra. Programmet fortsätter med kvinnomisshandeln som sker i alla slags förhållanden, ingen kommer undan. Till sist hör jag paret Schori berätta om sitt arbete i Elfenbenskusten. Och tankarna vandrar iväg till det grundläggande: relationerna mellan män och kvinnor, pojkar och flickor. Vilken är nyckeln till en jämställd samvaro utan att någondera part ska vara utsatt för behandling som orsakar lidande? Jag kopplar ihop programmen jag lyssnat på: Jonas val handlade om skilsmässor, Konflikt om kvinnans utsatthet. Samma tema, men på olika plan. Relationerna på det familjära planet måste fungera för att de samhälleliga relationerna ska fungera. Anser jag!
Så småningom hinner pliktkänslan ifatt och jag stiger upp, hittar sonen framför TV:n och småpratar lite. Han har redan släppt ut katten Måns som tidigt i morse härjade för fullt i lägenheten. Jag går ut i köket för att sätta på den obligatoriska kaffeskvätten som ska få fart på livsandarna. Lyfter på locket till melittahållaren och ser att filtret sitter i. Oj, tänker jag, vilket slarv av mig att inte kasta gammalt kaffefilter och så är jag på vippen att vända upp och ner på alltihop när jag ser att det är ett alldeles nytt filter med nya kaffebönor. Sonen har innan han satt sig vid TV:n gjort i ordning för frukosten och det återstår bara för mig att trycka på kaffebryggarens vippströmbrytare så rinner det nybryggda kaffet ner i kannan. Brödskivor ligger på köksbordet, nyligen uttagna ur frysen. Sonen tänker då på allt numera. Och så skalar jag en mango till honom och plockar fram kylvarorna. Frukostdags! Inga olösta konflikter här inte - i alla fall inte idag.
Andra bloggar om: P1, Konflikt, Jonas val, frukost, lördag
Kluriga koder och listade länkar
Nej, inte ska jag sätta mig på kvällen och tro att jag hinner klura ut kodmallar och stilmallar innan det blir alltför grusigt i ögonen! Men nu blev det så i alla fall. Om du tittar till vänster så ser du lite nya saker här.
Jag blev trött på min jättelånga lista med favoritbloggar och hittade på google reader hur man gör för att lägga en lista med uppdaterade favoriter på sin blogg och tyckte att det passade mig bättre. Så hädanefter är det bara de senast uppdaterade bloggarna från mina favoriter som syns.
Medan jag ändå rotade runt i koden lärde jag mig hur man ändrar för att få sidan som man vill ha den. Så nu syns en liten presentationsruta med bild och länk till vad jag skrivit om mig själv. Min hemort stämmer dock inte, för det har jag inte kunnat klura ut hur man låter bli att publicera.
Jag lyckades också få in några länkbilder längst ner i vänsterkanten. Bilder livar alltid upp. Dock fick några textlänkar ligga kvar eftersom de varken går att få in via google reader eller med bilder. Är det kanske någon som har någon bra länkbild med nyligen, knuff och de andra länkarna som fick stå kvar?
Förresten så hoppas jag att du som ser något konstigt här säger till.
Andra bloggar om: länkar, kodmall, google reader
Jag blev trött på min jättelånga lista med favoritbloggar och hittade på google reader hur man gör för att lägga en lista med uppdaterade favoriter på sin blogg och tyckte att det passade mig bättre. Så hädanefter är det bara de senast uppdaterade bloggarna från mina favoriter som syns.
Medan jag ändå rotade runt i koden lärde jag mig hur man ändrar för att få sidan som man vill ha den. Så nu syns en liten presentationsruta med bild och länk till vad jag skrivit om mig själv. Min hemort stämmer dock inte, för det har jag inte kunnat klura ut hur man låter bli att publicera.
Jag lyckades också få in några länkbilder längst ner i vänsterkanten. Bilder livar alltid upp. Dock fick några textlänkar ligga kvar eftersom de varken går att få in via google reader eller med bilder. Är det kanske någon som har någon bra länkbild med nyligen, knuff och de andra länkarna som fick stå kvar?
Förresten så hoppas jag att du som ser något konstigt här säger till.
Andra bloggar om: länkar, kodmall, google reader
Jag har en väldigt ung och klok rektor!
Det har varit stor omsättning på rektorerna i min kommun de senaste åren och det har skapat en hel del oreda. Trots allt vill man ju ändå ha lite klara besked om vad man ska hålla sig till och att då få ändrade direktiv beroende på vilken chef som bestämmer för tillfället, är en aning frustrerande.
Nåväl, det verkar ha lugnat ner sig nu och den yngre man jag nu sedan i augusti har som rektor, börjar så smått få igenom de idéer han har. Visst var jag i början orolig över att få en så ungdomlig rektor och tänkte nog ett och annat om att han nog skulle köra över oss äldre med mängder av nymodigheter. Men faktiskt blir jag för var dag som går alltmer positivt inställd till hans tankar och resonemang.
Vid lunchen idag satt vi och småpratade lite så där som man kan göra ibland när inte stressfaktorn är alldeles för hög och kom in på hur tillgängliga vi lärare anses ska vara för föräldrar. Jag nämnde något om att man för några år sedan i Trelleborg publicerat alla lärares hemtelefonnummer på en gymnasieskolas hemsida med motiveringen att lärarna skulle kunna nås av föräldrar när helst de ville. Inte ens de lärare med hemliga telefonnummer slapp publicering. Men inte är det rätt! Gör jämförelsen med vilken annan yrkesgrupp som helst och det blir uppenbart hur bisarrt det är. Inte finns det väl någon patient som ringer sin läkare på dennes fritid? Inte tar vi kontakt med bibliotekarien i dennes hem för att fråga om en bok? Ringer du kanske hem till kassörskan på kvällen för att fråga om priset på en vara?
Ändå tycks det som om en hel del föräldrar, och faktiskt även rektorer, tycker att lärarna till deras barn ska vara tillgängliga dygnet runt för dem. Många är de gånger jag blivit uppringd sena kvällar eller helger för något som de lika gärna kunnat ringa och fråga mig om på min arbetstid på skolan.
Och utvecklingssamtalen då? Varför ska man som lärare ställa upp sena kvällar för att föräldrar ibland anser sig inte kunna komma på andra tider?
Min rektor steg flera grader i min aktning när han menade att vi inte borde ställa upp så som vi gör. Vi lärare har ju ofta också familjer och barn som vi vill tillbringa vår fritid med. Inte kräver vi av vår läkare eller tandläkare att han eller hon ska ta emot oss på kvällstid efter arbetstidens slut? Varför ska man då kräva att lärare ska arbeta så mycket på kvällarna? Är det egentligen någon större skillnad på yrkesgrupperna?
Kanske är det ändå så att vi själva har gått med på allt det här och själva gör oss tilllgängliga. Vi vill ju att eleverna ska lyckas och må bra. Då säger vi till dem och till föräldrarna: "Är det något ni undrar, så ring!" och så delar vi ut vårt hemtelefonnummer och mobilnummer och gör oss tillgängliga natt och dag. Nej, jag ska nog lyssna på min rektor som är så ung och har så moderna idéer och tänker så mycket klarare än en gammal trött adjunkt och faktiskt vara rädd om den fritid jag ändå har.
Och så finns ju förstås den moderna e-posten, som är ett bra sätt när det gäller korta frågor eller kort information!
Andra bloggar om: skola, arbetstid, lärare
Nåväl, det verkar ha lugnat ner sig nu och den yngre man jag nu sedan i augusti har som rektor, börjar så smått få igenom de idéer han har. Visst var jag i början orolig över att få en så ungdomlig rektor och tänkte nog ett och annat om att han nog skulle köra över oss äldre med mängder av nymodigheter. Men faktiskt blir jag för var dag som går alltmer positivt inställd till hans tankar och resonemang.
Vid lunchen idag satt vi och småpratade lite så där som man kan göra ibland när inte stressfaktorn är alldeles för hög och kom in på hur tillgängliga vi lärare anses ska vara för föräldrar. Jag nämnde något om att man för några år sedan i Trelleborg publicerat alla lärares hemtelefonnummer på en gymnasieskolas hemsida med motiveringen att lärarna skulle kunna nås av föräldrar när helst de ville. Inte ens de lärare med hemliga telefonnummer slapp publicering. Men inte är det rätt! Gör jämförelsen med vilken annan yrkesgrupp som helst och det blir uppenbart hur bisarrt det är. Inte finns det väl någon patient som ringer sin läkare på dennes fritid? Inte tar vi kontakt med bibliotekarien i dennes hem för att fråga om en bok? Ringer du kanske hem till kassörskan på kvällen för att fråga om priset på en vara?
Ändå tycks det som om en hel del föräldrar, och faktiskt även rektorer, tycker att lärarna till deras barn ska vara tillgängliga dygnet runt för dem. Många är de gånger jag blivit uppringd sena kvällar eller helger för något som de lika gärna kunnat ringa och fråga mig om på min arbetstid på skolan.
Och utvecklingssamtalen då? Varför ska man som lärare ställa upp sena kvällar för att föräldrar ibland anser sig inte kunna komma på andra tider?
Min rektor steg flera grader i min aktning när han menade att vi inte borde ställa upp så som vi gör. Vi lärare har ju ofta också familjer och barn som vi vill tillbringa vår fritid med. Inte kräver vi av vår läkare eller tandläkare att han eller hon ska ta emot oss på kvällstid efter arbetstidens slut? Varför ska man då kräva att lärare ska arbeta så mycket på kvällarna? Är det egentligen någon större skillnad på yrkesgrupperna?
Kanske är det ändå så att vi själva har gått med på allt det här och själva gör oss tilllgängliga. Vi vill ju att eleverna ska lyckas och må bra. Då säger vi till dem och till föräldrarna: "Är det något ni undrar, så ring!" och så delar vi ut vårt hemtelefonnummer och mobilnummer och gör oss tillgängliga natt och dag. Nej, jag ska nog lyssna på min rektor som är så ung och har så moderna idéer och tänker så mycket klarare än en gammal trött adjunkt och faktiskt vara rädd om den fritid jag ändå har.
Och så finns ju förstås den moderna e-posten, som är ett bra sätt när det gäller korta frågor eller kort information!
Andra bloggar om: skola, arbetstid, lärare
Onsdagar
Onsdag är konferensdag.
På onsdagar kommer jag hem trött.
Ibland på onsdagar behöver jag fylla på förrådet av mat i kylskåpet.
Idag är det onsdag.
Idag var det nästan slut på mat i kylskåpet.
Idag gick jag till närmast belägna butik och plockade till mig lite mat bland hyllorna.
Maten jag plockat till mig lade jag på bandet vid kassan och betalade ordentligt.
När jag kommit ut ur butiken och närmade mig hemmet kändes det konstigt tomt i handen.
Den betalda maten låg kvar på varubandet!
Vissa onsdagar kommer jag hem mycket trött - och då är minnet bortblåst.
(Eller så glömdes maten för att jag mötte några gamla elever som ville prata bort en stund med en trött gammal lärare.)
Andra bloggar om: onsdag, trötthet
På onsdagar kommer jag hem trött.
Ibland på onsdagar behöver jag fylla på förrådet av mat i kylskåpet.
Idag är det onsdag.
Idag var det nästan slut på mat i kylskåpet.
Idag gick jag till närmast belägna butik och plockade till mig lite mat bland hyllorna.
Maten jag plockat till mig lade jag på bandet vid kassan och betalade ordentligt.
När jag kommit ut ur butiken och närmade mig hemmet kändes det konstigt tomt i handen.
Den betalda maten låg kvar på varubandet!
Vissa onsdagar kommer jag hem mycket trött - och då är minnet bortblåst.
(Eller så glömdes maten för att jag mötte några gamla elever som ville prata bort en stund med en trött gammal lärare.)
Andra bloggar om: onsdag, trötthet
Att förverkliga en dröm - mitt inlägg i blogstafetten
Närbögenupplevelser har fått vänta länge på svar i blogstafetten, men nu äntligen kommer det.
Frågan, som egentligen var avsedd för någon annan, lydde:
De flesta av oss lever med någon slags dröm om något vi skulle vilja göra eller uppnå. Den där sorten som vi, om vi känner efter, önskar hett, men inte riktigt tror på. Nu är det slutdrömt för din del. Jag vill se en konkret handlingsplan för hur du skulle kunna uppnå din dröm nu, på en vecka. Vilken är din dröm? Vilka möjligheter finns, vilka hinder måste övervinnas?
Och min tankar i detta ämne kommer här:
Nej, jag har ingen speciell dröm! Tro det eller ej, men så är det! Jag har funderat och funderat, men kan absolut inte komma på något som jag hett åstundar just nu. Kanske är det så att när man uppnått min ålder bör man nog ha hunnit med att förverkliga de drömmar man hade som yngre. Så i stället för att gå framåt, går jag bakåt och berättar om en av de drömmar jag hade en gång och hur jag förverkligade den.
Men först vill jag protestera mot att man på en vecka skulle kunna genomföra en dröm. Visserligen beror det på vad det är man åstundar, men att genomföra en dröm måste få ta tid och ska inte skyndas igenom som ett hastverk. För egen del tog det många år av förberedelser från det jag blev medveten om min dröm tills dess jag uppnådde mitt mål. Ja, jag tror nästan att hälften av mitt nu halvsekellånga liv gick åt att förverkliga drömmen.
Nåväl, här kommer min historia:
Som liten flicka drömde jag om att uppleva världen och se så mycket av den som möjligt. Inspiration fick jag säkert av min pappas vykort som skickades från världens alla hörn när han seglade runt på Svenska Amerikalinjens lyxkryssare på 50-, 60- och 70-talen. Bilderna av New Yorks skyline imponerade, fotona av vita havsstränder och främmande folkslag väckte en reslust som jag längtade efter att stilla. Presenterna från Sydamerika, USA, Japan dyrkades. Frimärkena på alla tunna flygpostbrev beundrades och klipptes ut. Nyfikenheten väcktes och den långsamma planeringen för att stilla drömmen påbörjades.
Som artonåring fick jag äntligen rätt att skriva in mig på sjömansförmedlingen i Malmö. Innan dess hade jag många gånger önskat att jag hade fötts som pojke, eftersom dessa kunde skriva in sig tre år tidigare. Vilken orättvisa jag upplevde; varför skulle mitt kön avgöra när jag fick ge mig ut till sjöss?
Att uppsöka sjömansförmedlingen var en pärs och jag kände mig mycket förnedrad när jag stod vid disken med alla mina papper och krävde att bli uppsatt på listan för jobb till sjöss. Det var en solig vårdag och jag hade klätt mig i klänning. Mitt långa, ljusa hår hängde fritt och jag antar att min uppenbarelse och ungdom inte ingav tillräckligt med respekt hos den äldre mannen bakom disken. Han såg mig nog som en stor äventyrare, och det var ju delvis rätt, men jag var också beredd att arbeta för lönen.
Redan vid den här tiden hade jag arbetat ett par år som kallskänka och sagt upp mig från mitt senaste arbete enbart för att ge mig till sjöss. Jag fick under en månads tid tre erbjudanden om köksarbete på Tysklands- och Englandsfärjorna, erbjudanden som jag tackade nej till, eftersom jag ville långt ut i världen. Tre jobberbjudanden var vad man kunde få innan man blev struken på sjömansförmedlingen och jag var mycket besviken när jag insåg att jag inte skulle kunna komma iväg ut i världen på det här sättet. Jag fick så snällt stanna i land när jag nu var så kräsen att inte vilket jobb som helst dög till mig. För ett par år fick jag ge upp min dröm om att komma ut i världen.
På 80-talet tog jag steget till högre studier och engagerade mig också i studentpolitiken. Bl.a. var jag med och organiserade en temadag då inbjudna gäster berättade om möjligheterna att som lärare arbeta utomlands. Dessutom hade jag under de här åren också fått många vänner från andra länder och även vänner som rest mycket och engagerat sig i olika organisationer såsom Afrikagrupperna. Åter började drömmen om att få se andra länder spira. Under tiden sökte jag jobb i en mycket internationell miljö: norra Botkyrka. Jag vill minnas att jag var ganska uppriktig från början av min anställning och berättade att jag hade siktet inställt på arbete utomlands. Förstås är språkkunskaper ett måste om man ska ge sig ut i världen och eftersom jag nu drömde om jobb i Latinamerika pluggade jag spanska på kvällstid, först på komvux och sedan på Stockholms universitet.
Andra förberedelser för att nå mitt mål var förstås också att söka ett arbete utomlands och jag hittade två tänkbara organisationer som kunde ge mig jobb i Latinamerika: UBV och Forum Syd (som då hette SVS). Jag hade tur: SVS sökte lärare i de naturvetenskapliga ämnena. Som gjort för mig! Jag sökte förstås ett av de fem utannonserade volontärjobben, blev uttagen till en introduktionskurs i Linköping, intervjuad och testad och till slut kunde ett tvåårskontrakt skrivas där jag anställdes vid utbildningsministeriet i Nicaragua för att bl.a. organisera laborationskurser i fysik.
Ja, vid trettio år ålder uppfylldes äntligen min dröm att se lite av världen utanför Sverige genom att bo och arbeta i ett annat land. Vägen dit var lång och krokig och jag fastnade i en återvändsgränd, men jag hittade trots allt fram till slut. Och det är inget jag ångrar utan i stället i tankarna återvänder till med jämna mellanrum.
Nu efteråt undrar jag lite hur jag skulle känt mig om jag aldrig hade förverkligat den där gamla flickdrömmen. Kanske bitter. Det jag känner nu är i stället tillfredsställelse över att ha genomfört drömmen, men även över att ha återvänt till mitt ursprung.
Och så är det dags att överlämna stafettpinnen till nästa deltagare, aronjacob.se. Jag blev imponerad av hans blogg som jag tidigare inte hade besökt. Han skriver om så olika ämnen som nobelpris, litteratur och feminism. Mitt ämne till honom blir: Dessa fem kvinnor ska ha nobelpris för sina insatser i - ja vad då? Och då önskar jag förstås en viss feministisk touch, helst med ett naturvetenskapligt inslag. :-)
Andra bloggar om: blogstafetten, bloggstafetten
Frågan, som egentligen var avsedd för någon annan, lydde:
De flesta av oss lever med någon slags dröm om något vi skulle vilja göra eller uppnå. Den där sorten som vi, om vi känner efter, önskar hett, men inte riktigt tror på. Nu är det slutdrömt för din del. Jag vill se en konkret handlingsplan för hur du skulle kunna uppnå din dröm nu, på en vecka. Vilken är din dröm? Vilka möjligheter finns, vilka hinder måste övervinnas?
Och min tankar i detta ämne kommer här:
Nej, jag har ingen speciell dröm! Tro det eller ej, men så är det! Jag har funderat och funderat, men kan absolut inte komma på något som jag hett åstundar just nu. Kanske är det så att när man uppnått min ålder bör man nog ha hunnit med att förverkliga de drömmar man hade som yngre. Så i stället för att gå framåt, går jag bakåt och berättar om en av de drömmar jag hade en gång och hur jag förverkligade den.
Men först vill jag protestera mot att man på en vecka skulle kunna genomföra en dröm. Visserligen beror det på vad det är man åstundar, men att genomföra en dröm måste få ta tid och ska inte skyndas igenom som ett hastverk. För egen del tog det många år av förberedelser från det jag blev medveten om min dröm tills dess jag uppnådde mitt mål. Ja, jag tror nästan att hälften av mitt nu halvsekellånga liv gick åt att förverkliga drömmen.
Nåväl, här kommer min historia:
Som liten flicka drömde jag om att uppleva världen och se så mycket av den som möjligt. Inspiration fick jag säkert av min pappas vykort som skickades från världens alla hörn när han seglade runt på Svenska Amerikalinjens lyxkryssare på 50-, 60- och 70-talen. Bilderna av New Yorks skyline imponerade, fotona av vita havsstränder och främmande folkslag väckte en reslust som jag längtade efter att stilla. Presenterna från Sydamerika, USA, Japan dyrkades. Frimärkena på alla tunna flygpostbrev beundrades och klipptes ut. Nyfikenheten väcktes och den långsamma planeringen för att stilla drömmen påbörjades.
Som artonåring fick jag äntligen rätt att skriva in mig på sjömansförmedlingen i Malmö. Innan dess hade jag många gånger önskat att jag hade fötts som pojke, eftersom dessa kunde skriva in sig tre år tidigare. Vilken orättvisa jag upplevde; varför skulle mitt kön avgöra när jag fick ge mig ut till sjöss?
Att uppsöka sjömansförmedlingen var en pärs och jag kände mig mycket förnedrad när jag stod vid disken med alla mina papper och krävde att bli uppsatt på listan för jobb till sjöss. Det var en solig vårdag och jag hade klätt mig i klänning. Mitt långa, ljusa hår hängde fritt och jag antar att min uppenbarelse och ungdom inte ingav tillräckligt med respekt hos den äldre mannen bakom disken. Han såg mig nog som en stor äventyrare, och det var ju delvis rätt, men jag var också beredd att arbeta för lönen.
Redan vid den här tiden hade jag arbetat ett par år som kallskänka och sagt upp mig från mitt senaste arbete enbart för att ge mig till sjöss. Jag fick under en månads tid tre erbjudanden om köksarbete på Tysklands- och Englandsfärjorna, erbjudanden som jag tackade nej till, eftersom jag ville långt ut i världen. Tre jobberbjudanden var vad man kunde få innan man blev struken på sjömansförmedlingen och jag var mycket besviken när jag insåg att jag inte skulle kunna komma iväg ut i världen på det här sättet. Jag fick så snällt stanna i land när jag nu var så kräsen att inte vilket jobb som helst dög till mig. För ett par år fick jag ge upp min dröm om att komma ut i världen.
På 80-talet tog jag steget till högre studier och engagerade mig också i studentpolitiken. Bl.a. var jag med och organiserade en temadag då inbjudna gäster berättade om möjligheterna att som lärare arbeta utomlands. Dessutom hade jag under de här åren också fått många vänner från andra länder och även vänner som rest mycket och engagerat sig i olika organisationer såsom Afrikagrupperna. Åter började drömmen om att få se andra länder spira. Under tiden sökte jag jobb i en mycket internationell miljö: norra Botkyrka. Jag vill minnas att jag var ganska uppriktig från början av min anställning och berättade att jag hade siktet inställt på arbete utomlands. Förstås är språkkunskaper ett måste om man ska ge sig ut i världen och eftersom jag nu drömde om jobb i Latinamerika pluggade jag spanska på kvällstid, först på komvux och sedan på Stockholms universitet.
Andra förberedelser för att nå mitt mål var förstås också att söka ett arbete utomlands och jag hittade två tänkbara organisationer som kunde ge mig jobb i Latinamerika: UBV och Forum Syd (som då hette SVS). Jag hade tur: SVS sökte lärare i de naturvetenskapliga ämnena. Som gjort för mig! Jag sökte förstås ett av de fem utannonserade volontärjobben, blev uttagen till en introduktionskurs i Linköping, intervjuad och testad och till slut kunde ett tvåårskontrakt skrivas där jag anställdes vid utbildningsministeriet i Nicaragua för att bl.a. organisera laborationskurser i fysik.
Ja, vid trettio år ålder uppfylldes äntligen min dröm att se lite av världen utanför Sverige genom att bo och arbeta i ett annat land. Vägen dit var lång och krokig och jag fastnade i en återvändsgränd, men jag hittade trots allt fram till slut. Och det är inget jag ångrar utan i stället i tankarna återvänder till med jämna mellanrum.
Nu efteråt undrar jag lite hur jag skulle känt mig om jag aldrig hade förverkligat den där gamla flickdrömmen. Kanske bitter. Det jag känner nu är i stället tillfredsställelse över att ha genomfört drömmen, men även över att ha återvänt till mitt ursprung.
Och så är det dags att överlämna stafettpinnen till nästa deltagare, aronjacob.se. Jag blev imponerad av hans blogg som jag tidigare inte hade besökt. Han skriver om så olika ämnen som nobelpris, litteratur och feminism. Mitt ämne till honom blir: Dessa fem kvinnor ska ha nobelpris för sina insatser i - ja vad då? Och då önskar jag förstås en viss feministisk touch, helst med ett naturvetenskapligt inslag. :-)
Andra bloggar om: blogstafetten, bloggstafetten
