Sassas samlade svammel 2

Anne Holt har skrivit många deckare och jag har nog läst de flesta, oftast med stor behållning. 1222 över havet är lite annorlunda än hennes övriga deckare eftersom huvudpersonen, kommissarie Hanne Wilhelmsen, nu är privatperson som befinner sig på plats när ett par hemska mord begås. Hanne har tidigare skadats så pass mycket att hon inte längre arbetar kvar inom polisen utan numera är rullstolsburen. Det är Hannes egen röst som berättar och det gör att man lever med på ett helt annat sätt än om skildringen hade berättats i tredje person.

Ett tåg från Oslo mot Bergen spårar ur och alla resenärer tar sin tillflykt till ett högfjällshotell där de blir insnöade tillsammans och får uppleva vad vädrets makter kan ställa till med. En mördare finns bland dem och paniken sprider sig. Och så går det konstiga rykten om att någon kunglighet skulle ha evakuerats från tåget. Eller är det någon annan?

Gillar du välskriven spänning så rekommenderar jag verkligen den här boken. Jag mer eller mindre sträckläste den under en lördag på akuten i Lund. Tur att jag hann till Pressbyrån mellan röntgenundersökningarna så jag fick den här läsupplevelsen. Och hade något att sysslesätta mig med.

---

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, 1222 över havet, deckare, mord, Anne Holt

Jag fortsätter min tradition från förra året och skriver lite om de böcker jag läst.

Först ut är den här tegelstenen på 600 sidor och som jag började läsa under förra årets sista vecka men inte blev klar med förrän i förrgår, på årets första dag. De apatiska är den andra boken jag läser av Gellert Tamas och jag blev minst lika tagen av den här som hans förra: Lasermannen. Gellert Tamas skildrar i dokumentär form ett par år av Sveriges asylpolitik och vilka konsekvenser den förda politiken får för människor i utsatta situationer. Titeln anspelar förstås på de barn som man sa var apatiska och som vållade så stor debatt och spekulation runt mitten på förra decenniet, men jag skulle tro att det även skulle kunna vara attityden hos de människor som hade besluten i sin hand som anses vara apatiska.

Det första jag slås av är alla de citat av myndighetspersoner med verbet verkställa. Man "verkställer barn" och man "verkställer familjer". Jag tycker dessa uttryck avpersonifierar människorna som ska avvisas och ger en kall bild av de personer som yttrar dem. Och jag frågar mig om det verkligen är så som ordet verkställa används. Har det blivit en sådan rutin att verkställa beslut om avvisning av barn eller familjer att man till slut förkortat uttrycket så här?

Jag förfasas över alla de människoöden som skildras och försöker se någon förklaring i hur man tänker som handläggare på migrationsverket eller som utredare. Men jag kan inte komma ifrån tankarna på hur det är att arbeta som handläggare. Inte har man någon möjlighet att gå emot de lagar eller den praxis som råder utan man får snällt rätta in sig i ledet om man ska ha kvar jobbet som handläggare. Nej, i stället måste det till en ändring av lagen för att människor inte ska komma i kläm.

Jag reagerar också starkt på den svarta bild som Gellert Tamas målar upp av speciellt tre kvinnor: förra regeringens migrationsminister Barbro Holmberg, migrationsverkets chef Annica Ring och regeringens samordnare för utredningen av de apatiska flyktingbarnen, Marie Hessle. Gellert Tamas ger inte mycket för dessa kvinnor. Måhända är jag blåögd men jag kan inte tro att de är så genomruttna som de framstår utan måste tro att de också hyste någon slags medmänsklighet för de barn som utvisades.

Flera barns historier berättas och vi får veta vilka hemskheter de utsatts för i sina hemländer: våldtäkter, vittnen till föräldrars eller släktingars avrättningar osv. När de anländer till Sverige (eller Norge, som det också berättas om) får de vänta på migrationsverkets besked i månader och år och hinner under tiden bli allt sämre. De får vård, men ändå inte, eftersom man tvivlar på deras uppgifter. Föräldrarna anklagas för att ha förgiftat dem eller misskött dem och under tiden går de allt djupare in i sin sjukdom.

En tanke jag får när jag läser är hur vi betraktar vårt land Sverige. Ibland tror jag att många som bor här anser att Sverige är det mest fantastiska land som finns i världen och att vi skulle vara vida kända för vår demokrati och våra sociala förmåner. Så kända att alla flyktingar skulle kunna göra vad som helst för att ta sig hit. Men se, det tror jag är en stor myt. De allra flesta flyktingar tror jag inte har en aning om att det finns ett land som heter Sverige förrän de kommer i den situationen att de blir tvingade att fly. Varför skulle man söka sig frivilligt till ett land med den asylpolitik som vi för i Sverige? Gellert Tamas tar fram statistik för hur många som verkligen får stanna och nålsögat har blivit allt mindre.

I boken får vi också följa påskuppropet som inleddes av dåvarande ärkebiskopen KG Hammar som en protest mot regeringens asylpolitik. Det blir en stor manifestation men dess krav avvisas av regeringen.

Det är en bok som berör och engagerar, men som också väckt stor debatt och kritik. En bok mycket väl värd att läsa i dessa tider av åter hårdnande asylpolitik. Nästan varje dag ser vi nya rubriker i tidningarna om utvisningar som gäller barn. De har blivit så vanligt förekommande att vi knappt reagerar längre. Medmänskligheten är på väg att försvinna, tycks det mig. Kanske är det därför man i Hököpinge i Vellinge kommun sa nej till att ta emot ensamkommande flyktingbarn eller -ungdomar? Är det därför man i Schweiz röstade emot minaretbyggnader? Är det därför man i Höör protesterar mot att rättspsykatrin öppnar en mottagning?

Och jag säger som jag brukar säga: Vi har en jordglob och människan är en art och vi människor måste samsas på denna enda jordglob. Våra gränser är konstlade och släpper oftast bara igenom människor i riktning mot de fattiga delarna. I andra riktningen är det ett under om någon skulle kunna passera den allt mer bevakade gränsen och därefter accepteras. Varför? Finns det i vårt glest befolkade land inte plats för andra?

---

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, De apatiska, asylpolitik, Gellert Tamas, flyktingar

Jag tror att den första filmen jag såg Michael Nyqvist spela i var Grabben i graven bredvid. Hans rolltolkning var underbar tyckte jag och har tyckt om honom i alla filmer jag sett honom i därefter (vilket inte är så många som jag skulle vilja). Hans skådespelartalanger är fantastiska. Därefter har jag sett honom i någon TV-intervju och förstås lyssnat på hans sommarprogram där han berättade om sina italienska rötter. Jag berördes av hans historia, kanske för att jag har en väninna som liksom han kom till på liknande sätt och förstås även för att jag bott i Italien och mina två pojkar har en italiensk pappa.

När jag för en tid sedan upptäckte att Michael Nyqvist skrivit den här boken, När barnet lagt sig, ville jag förstås läsa den. Men det blev inte riktigt den läsupplevelse som jag förväntat mig. Visst är det en fascinerande historia han berättar, där han beskriver sina barndomsminnen och sitt sökande efter sina biologiska rötter, men jag är inte speciellt förtjust i berättarstilen han använder. Det är sporadiska, fragmentariska tillbakablickar, genomgående berättade i presens. Visst ger presensbruket en närvaro som inte hade kommit fram i en annan verbform, men jag blir lite förvirrad.

Det jag tycker om är Michael Nyqvists tankar om vad som skulle hänt om hans adoptivföräldrar inte valt just honom. Där lyser det igenom ett samhällsengagemang jag gillar.

Men, det är en snabbläst bok och visst är den, trots det jag skrivit, värd att läsa.

---

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, Michael Nyqvist, När barnet lagt sig

Sune Jonsson skrev den första upplagan av den här boken redan 1959. Då väckte den stor uppmärksamhet eftersom han som fotograf kombinerade både ord och bild i sin berättelse om den lilla norrländska byn Nyåkers människor. De svartvita fotografierna är tagna åren 1956 till 1960 och skildrar människornas vardag i den här utvidgade andra upplagan av Byn med det blå huset. Den tredje upplagan kom 1989 med ett nyskrivet förord av Sverker Sörlin. Sune Jonsson avled i januari i år, vilket uppmärksammades eftersom han är en av den svenska fotodokumentärens förgrundsfigurer.

Jag njuter såväl av de talande fotografierna som av de korta berättelserna om människornas vardagsslit eller om de lite udda levnadsödena:
Emil i det blå huset ville i sin ungdom studera, men fick aldrig lov.
Natan skjuter vådligt och blir en ensling i sin olycka.
Olof dör hastigt och hans fru tappar sina skor.
Och många fler som lever i den lilla byn.

En underbar liten bok som gör mig lite nostalgisk när jag på fotona upptäcker det jag själv levt med i min barndom men som inte längre finns: På en bild ser jag att pojkens strumpor hålls uppe med livstycke. Och jag minns så väl dessa klädesplagg som nu inte längre något nutida barn vet vad det är. Men jag vet och känner mig gammal.

Tack larans för att jag fick låna denna fina fotobok!

---

Läs även andra bloggares åsikter om bok, litteratur, foto, dokumentär, Sune Jonsson, Byn med det blå huset

Klimakteriehäxan fick mig att läsa Joyce Carol Oates. Och nu har hon gjort det igen: fått mig att läsa ytterligare en författare. Karin Alfredsson har skrivit den här annorlunda deckaren: Kvinnorna på 10:e våningen, en verklighetstrogen och tankeväckande skildring av kvinnors liv i Vietnam där den svenska läkaren Ellen Elg befinner sig för att jobba på en förlossningsklinik. Hon upptäcker att nyfödda barn försvinner mystiskt från sjukhuset. Parallellt lär man känna andra kvinnor som kämpar för ett värdigt liv i ett samhälle där de inte räknas för lika mycket värda som männen. Man får en inblick i Vietnams historia och tradition som Karin Alfredsson känner ganska väl efter att själv ha vistats i landet. Och spännande är det förstås så som en deckare ska vara.

Tidigare har jag läst 80 grader från Varmvattnet som skildrar kvinnors liv i Zambia. Även i den får man följa läkaren Ellen Elg som dras in i otäcka och riskfyllda situationer. Och nu väntar jag på att Karin Alfredssons senaste bok Klockan 21:30 ska komma i pocketupplaga. Den handlar om kvinnor i Polen.

Karin Alfredsson är verkligen en författare som kan väva samman olika öden i en spännande historia som visar på orättvisorna i världen ur ett kvinnligt perspektiv och får åtminstone mig att tänka till ordentligt. Rekommenderas varmt!

---

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, Karin Alfredsson, Kvinnorna på 10:e våningen, Vietnam

Maud Nycander och Lars Palmgren har tillsammans gjort den här boken som handlar om det land jag betraktar som ett av "mina" länder: Nicaragua, där jag bodde tre innehållsrika år, där jag gifte mig och där min förstfödde kom till världen för nästan tjugo år sedan. Förstås läser jag texterna genom ett nostalgiskt skimmer som gör att mina ögon tåras av vemodiga minnesbilder och längtan tillbaka till ett land som jag inser inte längre är samma land som när jag bodde där.

Maud Nycander är fotograf och filmregissör och blev nyligen uppmärksammad för filmen Fotografen från Riga. Hon står också bakom den prisbelönade dokumentärfilmen Nunnan som fick en guldbagge 2008.

Lars Palmgren är journalist och hörs på radions P1 när det rapporteras från Latinamerika. Han har följt Nicaraguas (och Latinamerikas) utveckling sedan sandinisterna besegrade Somoza-diktaturen 1979. Numera bor han i Chile.

Dessa båda befann sig i Nicaragua även de åren jag bodde där och samlade material till Drömmarnas Bakgård som kom ut 1991. Den verkar inte gå att få tag i någon annanstans än i antikvariat. Själv fick jag låna den av en väninna som, liksom jag, jobbat i Nicaragua.

De stora svartvita fotona fängslar mig. Många är sorgliga men där finns åtminstone ett som får mig att le stort och igenkännande. Det föreställer två personer. En kvinna är på väg ut genom en dörröppning, med blicken riktad från betraktaren ut mot den ljusa utomhusmiljön. Fotot är taget inifrån och man ser en man som står lutad mot dörrkarmen, håller en mugg i handen och har ena benet lutat lite nonchalant över det andra medan han leende och värderande riktar sin blick mot kvinnans bakdel. Det här fotot är precis på pricken en bild av den machismo som finns i Nicaragua men också av den styrka som många kvinnor har och som gör att de står ut och fortsätter strida för sina rättigheter. En underbar bild.

Flera av fotona visar människor som drabbats av det inbördeskrig där contras var de som med stort ekonomiskt stöd från USA ville få sandinisterna på fall. Minor dödar och lemlästar. Bilderna visar på ett grymt sätt de som drabbades.

Texterna i boken berättar om olika händelser och jag fångas speciellt av berättelsen om contras-attacken mot Quilalí där en mamma frågar Maud Nycander om hon inte kan ta ett foto av hennes döde son. Mamman hade ju inte något foto av honom som levande. Fotot Maud Nycander tog finns med i boken och där ser man ynglingen ligga i sin kista med öppna ögon.

Som sagt, jag blev rejält nostalgisk och satt och snörvlade när jag läste den här boken. Den som inte varit i Nicaragua reagerar säkert inte på samma sätt, men jag tror ändå att man måste bli berörd av de starka fotona.

---

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, Drömmarnas Bakgård, Maud Nycander, Lars Palmgren, Nicaragua, contras, foto

Jag bara fotograferar och bildbehandlar numera och läser inte så mycket mer än tidskrifter. Men nu kommer äntligen några böcker jag läst på sistone. Nåja, den första läste jag ut för flera månader sedan, medan den andra slogs ihop igår kväll och den tredje lästs emellan de övriga i olika perioder.

Hon älskade av Helena Henschen är en dokumentär skildring av författarens farmor Signe Thiel som umgås med bl.a. Ellen Key, bor i 1930-talets Tyskland där hon hjälper till att smuggla ut judar undan nazisterna. Jag får erkänna att jag inte kommer ihåg allt som händer och inte heller är så väldigt entusiastisk över boken.

Dödergök av Katarina Wennstam är däremot en bok som griper tag i mig och får mig att fundera på de män som slår och utnyttjar kvinnor de på samma gång säger sig älska. Tänker på det kontrollbehov en del män tycks ha och som gör att de blir svartsjuka för minsta lilla sak och inte kan behärska sin ilska. I botten tror jag det beror på en osäkerhet i relationen med kvinnor och som gör att de ständigt måste ha bekräftelse på kvinnans kärlek och därför feltolkar hennes umgänge med andra. Och här talar jag av egen erfarenhet.

I Dödergök får vi följa den arbetslösa journalisten Maria Allende som med man och barn till ett nyinköpt hus de kommit över billigt. Anledningen visar sig vara att det begåtts ett mord i huset. Maria får inte ro och börjar undersöka vad som hände. Parallellt löper ett annat mordfall där en ung pojke blivit mördad för att han älskat en flicka vars familj inte ville veta av förbindelsen. Utredningen leds av åklagare Madeleine Edwards och vi får också möta polisen Mats Hjörne.

Personalfotografering av Timo Suvanto och Sakari Mäkelä är en handbok i konsten att fotografera personer, men den tar också upp lite bildbehandling. Jag tycker det är en ganska elementär kunskap som presenteras, ibland på ett ganska taffligt sätt med foton som är dåligt redigerade. Men för en absolut nybörjare kan den nog ge en och annan ny insikt.

---

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, Hon älskade, Dödergök, Personfotografering

... och då är det nobelpriset i litteratur som avses och inte de övriga som delats ut i veckan. Det var länge sedan jag svarade på Rosemaris Kulturfyra, men tycker det är dags idag när detta så hemlighetsfulla pris är aktuellt.

1. Har du läst något av Herta Müller som fick Nobelpriset i litteratur?
Nej, det har jag inte, men jag kom ihåg intervjun med henne i Babel förra året, när en arbetskamrat idag kom och berättade vem som fått priset.

2. Hur många Nobelpristagare i litteratur har du läst böcker av?
Inte vet jag exakt hur många det är, men jag vet att jag redan innan Gabriel García Márquez fick sitt pris hade läst hans Hundra år av ensamhet liksom att jag även hade läst Isaac Bashevis Singer, Doris Lessing, José Saramago, Toni Morrison, Nadine Gordimer, Octavio Paz och Camilo José Cela innan de fick sina pris. Den sistnämnde läste jag dessutom på originalspråket i La Colmena. Förutom dessa är det ungefär femton nobelpristagare jag läst. Ganska många, tycker jag själv.

3. Har du någon favorit som du skulle vilja fick Nobelpriset?
Joyce Carol Oates, som jag förstått har varit aktuell länge, men som jag själv upptäckt först under det här året, tack vare Klimakteriehäxan. De två böcker jag läst av Oates (Blonde och Dödgrävarens dotter) har varit underbara läsupplevelser och en stor njutning av ordens möjligheter att sättas samman i talande meningar.

4. Och varför inte: en favorit i repris: Vilken bok läser du just nu?
Konsten att ta vinnande bilder för andra gången, eftersom jag får repetera den som kurslitteratur. Kreativ fotografering med rätt exponering som jag bara precis börjat på och så får jag väl nämna den andra kursboken som egentligen är mest för beskådan: The Photo Book, femhundra foton med korta bildtexter. En bok jag precis läst ut är Helga Henschens Hon älskade, som jag tänkte skriva lite om i ett eget inlägg.

---

Läs även andra bloggares åsikter om kulturfyran, nobelpriset, litteratur, böcker

Bok 23 för i år har tagit lite tid att läsa ut. Inte för att den varit tråkig utan för att det finns så mycket bra innehåll  i den, innehåll som det tagit tid att smälta och som jag velat njuta av lite lagom fort.

Kreativ fotografi-från inspiration till bild är skriven av George Barr, en kanadensisk läkare vars största hobby är fotografering även om jag tycker han är mer proffs än många andra. Det är förstås en fotobok, vad annars med den titeln? Och fotografering är ju också min största hobby där jag hela tiden strävar högre och försöker utvecklas och därför läser sådana här böcker.

Det är mest texterna som gör att jag faller och inte fotona, även om de förstås är sevärda. Jag liksom flyter genom texten, förstår direkt vad författaren menar och kan se det vettiga i alla råd han ger för att se på foton och utvecklas i sitt bildseende och bildskapande. Speciellt kapitlet om linjer i bilder är det jag minns. George Barr menar att man kan träna sig i att se linjer i fotografier och upptäcka hur de bidrar till att fotot blir intressant. I slutet av boken ger han handfasta råd i hur man kan utvecklas genom att se på sina bilder och bedöma dem i en stigande skala efter såväl teknisk kvalitet som estetisk. Inte många foton som tagits genom åren uppnår det där speciella som präglar den högsta nivån. De fotona blir ikoner, bilder som talar till oss på ett känslomässigt plan.

Är du intresserad av fotografering och dessutom vill utvecklas i ditt bildseende är det här rätt bok att läsa. Den ger mycket, men kanske inte så mycket teknik som estetik, det som oftast är viktigast att lära sig mer om. Att ha en bra kamera och kunna alla tekniska detaljer gör inte ensamt bra bilder - känslan och uttrycket måste också finnas i fotot.

---

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, fotografering, fotobok, kreativ fotografi, George Barr

Detta är den andra boken jag läser av Joyce Carol Oates och jag instämmer alltmer i vad Klimakteriehäxan säger om denna underbara författare. Språket är fantastiskt och historierna som berättas talar till en genom de så välbeskrivna personporträtten av människor som är mänskliga.

Dödgrävarens dotter har delvis verklighetsbakgrund, liksom Blonde som jag läste tidigare i år. I förra boken jag läste - Smuts - fanns en Rebecca och så också i denna, även om denna Rebecca ungefär i mitten av boken förvandlas till en Hazel. Handlingen startar där Rebecca första gången får höra namnet Hazel och tar sedan ett skutt tillbaka till åren före andra världskriget då Rebecca föds 1936 på ett fartyg som anländer till New Yorks hamn med flyktingar undan de alltmer tilltagande förföljelserna av judar i bl.a. Tyskland. Trots umbäranden klarar hon sig med livet i behåll, men får i början ett mycket hårt liv där hon kämpar för sig och sonen (som även han får byta namn) undan missförhållandena som hon upplever i sitt första äktenskap.

Titeln syftar på den Rebecca är, trots att hennes far Jacob Schwart i sitt hemland var matematiklärare. I det nya landet Yoo Ess står endast dödgrävarens yrke till buds och man får följa hur Jacob blir förnedrad - eller upplever sig förnedrad - och låter sitt hat gå ut över omgivningen, så til den grad att det slutar i en katastrof.

Berättelsen drivs framåt mot undergång men också mot befrielse och jag lever mig så in i Rebeccas person när hon kämpar på mot allt som skulle kunna förstöra hennes och hennes sons liv. Det är ett fantastiskt kvinnoporträtt Joyce Carol Oates målar upp. Förlagan till Rebecca är hennes egen farmor och jag undrar förstås hur mycket som är sant i handlingen.

Dödgrävarens dotter rekommenderas verkligen och bli inte förskräckt av de drygt 600 sidorna - den är i alla fall tunnare än Blonde som har nästan 900 sidor. Sidorna är väl värda att läsas, varenda en.

---

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, Joyce Carol Oates, Dödgrävarens dotter

Jag hamnade med Smuts i knäet för någon dag sedan och den är nu utläst. Förra året läste jag en annan bok av Katarina Wennstam, Flickan och skulden, som tar upp våldtäktsfall på unga flickor. Jag blev mycket berörd av den och förväntade mig därför ganska mycket av Smuts.

Men Smuts är en helt annan slags bok. För det första är det en skönlitterär bok, medan Flickan och skulden var en faktabok.

I Smuts berättas om sexhandel och visst är det intressant och gripande. Den kände advokaten Jonas Wahl, som själv är sexköpare, blir kommentator till en bordellhärva som nystas upp och som har medias ögon på sig. Hans fru Rebecca blir mer och mer medveten om att Jonas har något för sig på kvällar och nätter, men anar inte alls sanningen. Många andra personer finns med och de skildras på ett ingående sätt, men inte så ingående som just Rebecca och Jonas.

Jonas visar sig ha svårt med sin kvinnosyn och delar in kvinnor i det gamla klassiska sättet: madonnan och horan. Rebecca å sin sida, slätar över allt och vill utåt visa det perfekta familjelivet med man och barn i fint hus.

Och visst är boken väl värd att läsas. Jag kommer på mig själv med att fundera om min exmake varit sexköpare eller någon annan jag känner. Min slutsats blir att det inte alls är omöjligt, utan snarare ganska troligt - tyvärr.

(På fotot sitter jag i min f.d. svägerskas trädgård i Italien och njuter av skuggan under altanen.)

---

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, Smuts

Så blev det åter dags för en faktabok: Faktoider av Peter Olausson. Anledningen till att jag införskaffade den här boken är att jag för lite drygt ett år sedan började följa bloggen Faktoider. Nära sammanhängande med bloggen finns faktoider.nu där Peter Olausson skriver ner de osanningar, halvsanningar och missuppfattningar som benämns faktoider och som han alltså även publicerat i bokform.

Peter Olausson benämner sig faktoidjägare, dvs. han går inte utan vidare med på att något som vanligtvis sägs vara sant är det utan vill ha belägg för att så är fallet eller inte. Många sådana påstående som vi ofta slänger ur oss som en förklaring på något i vår omgivning, t.ex. det som sägs om glas, att det på grund av sina egenskaper med tiden rinner iväg neråt och att det är därför gamla glasrutor liksom böljar, är helt osanna och avslöjas i boken.

När jag läser om de faktoider som är så vanligt förekommande slås jag av hur många av dessa som sprids genom skolans försorg och som jag säkert också själv bidragit till att sprida, trots min föresats att alltid ta reda på saker ordentligt innan jag berättar dem. Nu har jag ju, som tur är kanske, övergivit läraryrket så det ska minsann inte upprepas. Men jag har förr, utan minsta tvekan, pratat om Newtons äpple och Einsteins misslyckanden i skolan, just för att de historierna fått eleverna att vakna till något. Så har jag alltså genom dessa försyndelser bidragit till att faktoiderna fått ytterligare spridning. Nåja, den tiden är nu förbi och jag lovar att vakta mina ord bättre.

Apropå ord så gillar jag det kapitel som handlar om just ord, bl.a. de som byter betydelse med åren. Tänk, alla ord som hittas i gamla skrifter och som vi ger en betydelse som absolut inte var den gällande då texten skrevs. Vad betyder det egentligen för den historiska forskningen? Kan man lita på de slutsatser som dras?

Kapitlet om alla citat som vi slänger ur oss titt som tätt är tankeväckande. Så många citatböcker som vi lägger ner pengar på och så många av dessa citat som antagligen är helt osanna. Jag stannar upp lite vid citatet "Die Dummen Schweden", som avlivas som osant. Tänker på ett annat uttryck som finns i spanskan avseende svenskar och som jag undrat över: "hacerse el sueco", som betyder att någon gör sig dum och oförstående, "gör sig svensk", ordagrant översatt.

Det enda jag har lite svårt för i boken är alla inslag på engelska, antagligen för att jag inte är så speciellt hemma på detta språk, trots att jag nog förstår det mesta. Jag skulle vilja se de texterna översatta, eller åtminstone sammanfattade, till svenska.

Annars tycker jag om tonen i boken och småler ganska ofta vid de ibland skämtsamma formuleringarna, som t.ex. när det talas om astrologi och stjärntecknet Oxen tas upp och Peter Olausson skriver: "Varför den virila tjuren Taurus på svenska blivit en snöpt Oxe vet jag inte."

---

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, faktoider

Jag befinner mig i Italien sedan snart två veckor tillbaka och har haft med mig reslektyr av diverse slag. De böcker jag hunnit med hittills är följande:

Bok 15
Bombyx av Anne Rambach, började jag läsa redan innan jag tog flyget till Rom. Fortsatte läsa såväl på planet som på hotellet och fick plötsligt för mig att jag befann mig i Paris i stället. Kände ju igen en del av miljöbeskrivningarna, eftersom jag många gånger besökt staden där handlingen utspelar sig.

Bombyx är en thriller där huvudpersonen, frilansreportern Diane Harpmann, rotar allt djupare i en historia hon får uppleva inledningen till genom att hon närvarar vid ett blodbad på ett kinesiskt bröllop. Bakom sig har hon minnet av sin mans och sons död, som ständigt dyker upp i hennes tankar. Det blir förvecklingar på hög politisk nivå och Diane blir själv utsatt för mordförsök i sin jakt efter sanningen.

Spännande värre är det, men jag var nog en smula splittrad när jag läste boken och glömde lite av handlingen mellan varven. Det blir väl lätt så när man läser på olika platser bland andra människor och dessutom blir tvungen att göra uppehåll mitt i spännande händelser. Inslagen av fotografering och bildbehandling uppskattade jag förstås. Likaså en nattscen som beskrivs då Tour Main Montparnasse blir utsatt för ett blixtnedslag. Det tornet är en av de platser jag alltid brukar uppsöka i Paris.

Och visst är det så att man håller på med inspelningen av filmen till den här boken? Tror jag läst om det någonstans.


Bok 16
Mellan himmel och jord av Niccolò Ammaniti, fortsatte jag på i Rom och befann mig nu i rätt land för handlingen om än något för långt norrut. Detta är den tredje boken av samma författare jag läser och jag uppskattar honom mer och mer. Ammaniti berättar om de utsatta männsikorna i samhället och speciellt om barnen som ser de vuxna omkring sig begå misstag av allehanda slag.

Mellan himmel och jord utspelar sig i södra Italien (tror jag i alla fall, även om det inte nämns), där den trettonårige Cristiano Zena bor med sin pappa Rino i ett skruttigt hus, ensamma efter att mamman lämnat hemmet. Rino är en udda person som är i klammeri med myndigheterna och vars största skräck är att man ska ta ifrån honom den älskade sonen, som han trots sin kärlek misshandlar då och då. Rino planerar tillsammans med de två vännerna "Quattro Formaggio" och Danilo att spränga en bankomat för att äntligen komma ur sin fattigdom och få ett annat liv. Alla tre har de drömmar de vill förverkliga med pengars hjälp. Många andra udda personer gör berättelsen mycket läsvärd och levande, som t.ex. socialassistenten Beppe Trecca, som lider helvetets kval i sin kärlek till vännens hustru och med religionens hjälp försöker fly sina känslor.


Bok 17
Åter till Paris hamnade jag i Utrop av Celine Curiol och det blev en angenäm upplevelse av inre tankar hos den namnlösa kvinna som tillbringar sitt arbesliv på Gare du Nord genom att ropa ut tågens avgångar. I början av boken har hon ännu inte varit utanför Frankrikes gränser och är heller inte intresserad av att besöka andra platser. Den anonyma kvinnan är hjälplöst förälskad i en annans man och söker på olika mer eller mindre uppseendeväckande sätt att få mannen att se henne.

Det är en sorgsen, men ändå rolig läsupplevelse. Jag skrattar åt kvinnans äventyr och lögner, men blir ledsen när jag läser om hennes fruktansvärda ensamhet och den historia hon har upplevt tidigare i sitt liv. Språket är rikt och nyanserat och jag gillar verkligen den här lilla boken med sina oväntade vändningar.


Bok 18
Honungsfällan av Unni Lindell tog mig från den latinska språkvärlden tillbaka till nordliga breddgrader, närmare bestämt till Oslo. Jag har läst flera av Unni Lindells deckare tidigare och tyckt om dem. I denna boken har hennes kriminalkommisarie Cato Isaksen fått sällskap av en ny kollega: Marian Dahle, som inte alls uppskattas av Cato och de går motvilligt med på att försöka samarbeta för att lösa morden på pojken Patrik och den lettiska kvinnan Elna. Cato och Marian löser förstås mordfallen och lyckas också förhindra ytterligare dödsfall och till sist verkar de komma riktigt bra överens.

Många andra personer och deras problem figurerar och de är levande beskrivna, tycker jag. Dock stör jag mig lite på språket, som jag inte är riktigt överens med.


Bok 19
Och så slutligen Katarina Mazettis Blandat blod, en historisk roman som inleder en serie böcker som har olika författare. Och plötsligt befinner jag mig i en helt annan värld, där asagudarna bestämmer och ond, bråd död hindrar ett liv i ro. Sveken är många och försvinnandena likaså.

Jag har läst och skrattat åt Katarina Mazettis tidigare böcker. Ja, jag har till och med haft förmånen att lyssna på henne, kåserande om skola och andra roliga saker. Den här boken visar en annan sida av hennes talanger. Vad jag förstår har hon undersökt och faktagranskat mycket ordentligt det hon skriver om. Dessutom har hon i ett eget avsnitt efter sista kapitlet skrivit om vad som anses vara sant och inte i den historia hon målar upp i berättelsen om släkterna i vikingatidens 900-tal. Händelserna utspelar sig dels i Kiev men framför allt i Blekinge, där skeppsbyggaren Säbjörn och hans två söner Svarte och Kåre får sällskap av Radoslav och hans syster Milka från Kiev, tillsammans med slavinnorna från svartaste Afrika och gulaste Asien. Blod blandas och nya människor skapas. Den försvunna Alfdis gåta försöker lösas av Svarte. Den svekfulle Storködrotten får sitt straff av völvan Arnlög.

Det är en mustig berättelse som berättas och jag ser fram emot fortsättningen, Sigrids hemlighet, som skrivits av Karin Wahlberg, även hon bosatt i Lund.


Och någonstans i läsningen av dessa fem böcker tog jag mig med tågets hjälp från Rom till Milano och sedan till min gamla "hemby" där jag ska tillbringa ytterligare en vecka innan hemfärd. Fler böcker hinner läsas innan dess. Jag hoppas bara att de böcker jag tog med mig i resväskan räcker. Ja, annars får det bli böcker på italienska. Det går ju det också, även om det tar längre tid.

---

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, Bombyx, Mellan himmel och jord, Utrop, Honungsfällan, Blandat blod

Är man det minsta lilla intresserad av bilder och hur de används ska man läsa den här mycket givande faktaboken av Bo Bergström: Bild & Budskap. Jag läste den eftersom den fanns med i litteraturlistan till kursen Digital Bildbehandling, som jag är på väg att slutföra. Valet stod mellan två av Bo Bergströms böcker, men jag valde att läsa båda. Den andra har jag redan skrivit om i bloggen.

I Bild & Budskap ingår tre kapitel med rubrikerna: Fotografen, Beställaren och Betraktaren, de tre aktörer som medverkar i hur en bild framställs och tolkas. Det kapitel som är mest intressant för mig är det första, det om Fotografen, där t.ex. komposition och bildbehandling tas upp, men även i Betraktarens kapitel känner jag igen mycket och gillar det jag läser om olika sorters bilder.

Som sig bör i en fotobok, finns mängder av bilder insprängda i texten. I stort sett varje sida har en bild som illustration till texten - eller, tänker jag, är det kanske tvärtom, att texten är ett förtydligande av bilden? Bilderna är tankeväckande, som bilder ska vara när de är som bäst. Jag tittar noga på dem och de fångar mig på olika sätt. När jag läser boken är jag alltså i betraktarens position och tolkar bilderna som jag vill. Men det är förstås som (amatör-)fotograf jag huvudsakligen har valt att läsa boken, för att få mer kunskap om hur man väljer en bild med ett visst budskap. Beställarrollen känner jag däremot inte igen mig i.

Förresten blir det en fortsättning på Högskolan i Jönköping nu i höst. Jag fick för ett tag sedan besked om att jag kommit in på den alldeles nya distanskursen Visuell kommunikation, precis som många andra bloggkompisar som brukar kommentera på min fotoblogg.

Kanske jag borde haft med bilder i det här "bild"-inlägget, men väljer att i stället hänvisa till dem som finns på min fotoblogg.

Och apropå fotografering: Igår var jag en av femtio deltagare i Scott Kelbys Worldwide Photo Walk i Malmö. Även förra året deltog jag, men då öste regnet ner precis hela dagen. I år fick vi bara en lite skur på oss.

---

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, foto, Bild & Budskap, Bo Bergström

Då har även jag läst ut en bok det tycks mig många talar om: Nattfåk av Johan Theorin. Men nej, jag är inte så imponerad.

Nattfåk utspelar sig på Öland, en vinter när fåken blåser och onda saker sker. I olika kapitel vävs historiska och nutida händelser samman och får så småningom sin upplösning då allt ska komma på plats. Dock upplever jag slutet som alltför osannolikt och långsökt. Personerna tycker jag känns väldigt anonyma och jag får inget grepp om deras personligheter. Och framför allt tycker jag att huvudpersonen Joakim Westin ger ett väldigt underligt intryck i sin sorg. Spökena och vålnaderna tar för stor plats, även om jag kan förstå att det är författarens mening.

Jag reagerar också negativt på språkbehandlingen. I ett och samma stycke används såväl presens som imperfekt, vilket jag reagerar negativt på. Är det saker som skett förr i tiden, så låt verben få vara i imperfekt och inte i presens. Men framför allt: blanda inte tidsformerna. Det låter mycket konstigt.

Men visst är det spännande, speciellt när natten till julafton är inne och det händer otäcka saker i stormen.

---

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, Nattfåk, Johan Theorin

Samma arbetskamrat som lånade ut föregående bok till mig, lånade även ut den här: Bris av Sven Lundin. En lättläst, om än teknisk, självbiografi av en udda person, som ägnar sitt liv åt att söka efter "systemet som ligger till grund för hur allting fungerar". Fast mest handlar det om hur han bygger små båtar och företar, i mitt tycke, mycket äventyrliga färder över Atlanten.

Man ska nog segla själv för att till fullo uppskatta den här boken. Jag kan ingenting om segling, till skillnad mot min arbetskamrat, och förstår därför inte alla facktermer som används. Ändå tycker jag om boken för att den visar på hur en envis man som en gång sattes i specialskola, gick sin egen väg och på egen hand lärde sig mängder av saker för att konstruera sina egna båtar efter eget huvud.

Jag hittade också Svens hemsida, skriven på engelska, och får där reda på att han numera heter Sven Yrvind och bl.a. hade ett eget sommarprogram 1990 (scrolla ner förbi bilderna på knoparna så finns det länkar till programmen). Där berättar han mycket av det han skrivit om i sin bok.

---

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, segling, Bris, Sven Lundin

Bara den elfte boken i år? Det låter lite, tycker jag själv och lovar att genast sitta mindre framför bildredigeringsprogrammet och i stället läsa lite mer.

Nåväl, den här boken, Utfryst, Utdömd, Accepterad och Välkommen skriven av Rasmus Isaksson, lånade jag av en arbetskamrat som tyckte jag skulle läsa den eftersom jag i mitt nuvarande arbete möter bl.a. personer som liksom Rasmus har någon form av funktionsnedsättning. Han har i sin bok skrivit mycket personligt om hur han som rullstolsburen blivit bemött på olika sätt och hur han också arbetat med sin egen inställning till funktionsnedsättningen. Många kloka tankar har han satt på pränt. De ord som presenterar boken tycker jag säger mycket om hans inställning:

"Jag har alltid sett på min olikhet som att jag har något som många andra inte har. Ändå kan folk som ser mig sitta i rullstolen, ibland fråga vad som fattas mig."

Det är en ganska tunn bok, med många korta kapitel där Rasmus berättar på ett mycket levande sätt om sina upplevelser i mötet med andra människor. Jag blir flera gånger full i skratt när jag läser den, t.ex. när han berättar om hur han vid en av sina resor befinner sig på ett litet hotell och ska ta med sig ett mjölkglas och en tallrik från serveringen till sitt bord. Mjölkglaset balanserar han mellan knäna och det bär sig inte bättre än att det faller omkull och han får mjölken över sina mest intima delar. Åskådare till incidenten är en ung engelska som brister ut i ett gapskratt, som Rasmus stämmer in i och med det bryter isen.

Jag blir full av beundran när han skriver om hur han och en kompis åker ensamma till Brasilien och tar sig runt med sina rullstolar på oländiga vägar, kör sönder dem och får dem lagade. Den resan, och alla andra han gjort, skulle jag mycket gärna vilja läsa mer om. De flesta av sina resor har Rasmus gjort som idrottsutövare (han har bl.a. tagit medaljer i Paralympics) och är säkert lyckligt lottad som fått se så mycket av världen och mött så många olika människor. Det är i mötet med andra man utvecklas och slår hål på sina egna fördomar.

Jag rekommenderar den här boken, för att den ger mig en tankeställare om att det Rasmus skriver om stämmer in på så många andra än de som har något funktionshinder. Det jag däremot har emot boken är att texten har en del stavfel, så pass många att jag reagerar negativt. Jag hoppas det blir rättat till nästa upplaga.

Förresten är Rasmus från samma stad som jag - ännu en anledning till att jag läste boken - och så bloggar han också.

---

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, funktionshinder

Jag läser i Sydsvenskan och ser ett bildspel med vackra foton från usla miljöer. Man har varit i Ceuta, den spanska staden i Marocko, och träffat flyktingar, de fattiga och utarmade flyktingar som försöker ta sig in i Europa på alla möjliga och omöjliga sätt, mest omöjliga, för många går under på vägen och hamnar i ett ingenmansland utan framtid. Olle Lönnaeus har skrivit och Hussein El-Alawi har fotograferat.

Länderna i EU försöker på alla sätt förhindra de här människorna att få ett bättre liv, genom att t.ex. bygga murar för miljontals euro. Pengar går till hinder i stället för hjälp och värre lär det bli för EU har beslutat att satsa ännu mer på att bekämpa den illegala invandringen i Sydeuropa. Den hjälp flyktingarna kan få kommer från enskilda organisationer. I väntan på att få köpa en dyr plats på en båt som kan ta dem över till Europas fastland, sitter de fast och är hänvisade till tiggeri, prostitution eller den hjälp de lyckas få från t.ex. kyrkans biståndsorganisationer, Röda Korset eller andra enskilda med stora hjärtan.

För något år sedan läste jag en bok av Nina Solomin, Gränsen-en resa bland människor som kallas illegala. Hon hade också gjort en resa för att ta reda på mer om alla båtflyktingar som riskerade sina liv för att fly från fattigdomen till ett bättre liv i drömmarnas Europa. Boken var gripande och gav inget hopp och den är fortfarande lika aktuell.

Ja, så orättvist är det här i livet att en del kan välja vart de vill resa - andra måste stanna kvar där de är och har inget val, hur mycket de än försöker. Vi européer är välkomna att resa till de olika afrikanska länderna och tas där emot med stor gästfrihet. Men när afrikaner försöker komma till Europa stoppas de av poliser och taggtrådsstängsel, såvida de inte har gott om pengar. För här i Europa är vi rädda om vår väfärd och vill inte dela med oss av den till dem som inte har mat för dagen. Våra pengar använder vi i stället till att stoppa dem som försöker ta sig in för vi är så fruktansvärt rädda för att välfärden inte räcker till dem, speciellt i dessa kristider.

---

Läs även andra bloggares åsikter om flyktingar, val, Ceuta, EU, Europa

Det blev plötsligt väldigt tyst här hemma! Nästan ekande tyst fast det egentligen hörs ganska många ljud från den trafikerade gatan utanför och från Spotify som rullar på med salsa av Calle Real. Nej, de här vardagliga ljuden kan inte lura mig för det är andra stämmor jag saknar: en ihållande ström av kommentarer om allt och alla, en röst som är ömsom arg och irriterad, ömsom glad och hjälpsam, en tonårsröst med målbrottstoner och som när den är närvarande ibland gör mig nästan trött i öronen, men som jag just nu saknar, för den är inte här. Jag lämnade rösten på morgonplanet till Milano från Kastrup. Efter en sista kopp kaffe på det nyss renoverade Baresso sklides rösten och jag. Den försvann i en lång kö av andra smattrande, bullrande, pipande, skrikande röster vid biljettkontrollen innan ombordstigningen på flygplanet söderut.

Under två månader ska jag tränas i att klara frånvaron av rösten i vardagen och endast få lyssna på den vid speciellt utvalda tillfällen, nogsamt planerade så att datoruppkopplingen sker samtidigt, inloggningen fungerar och iSight, macens webbkamera, även ger rörelse till rösten.

I kväll blev det en liten pratstund med en av sönerna i Italien, den äldste, som snart ska ge sig iväg till Rom och praktisera som servitör på hotell. Med Skype uppkopplat loggade vi båda in på Facebook och jag fick en länk genom chatten, en länk till det hotell där han ska tillbringa två sommarmånader. Medan jag tittade på fotona av hotellet och kollade på Google Maps var i Rom hotellet ligger, pratade vi hela tiden via webbkamerorna. Det var ju nästan som om han var här, men ändå inte.

Men den yngste sonen, han hade gett sig iväg till sin faster och kunde inte nås. Rösten jag saknar så får jag fortsätta vänta på till nästa tillfälle Skype kopplas upp i våra två länder - på söndag!

---

Läs även andra bloggares åsikter om tystnad, Skype, Rom, röst, Facebook

Nu vet jag inte vad jag ska välja. Antingen sätter jag mig i skuld och köper en flygbiljett till Nicaragua på ca 11 000 kr och åker dit under regnperioden eller så stannar jag hemma på semestern och sparar de pengar jag har till en resa lite senare på året när det är kallt i Sverige och precis lagom varmt i Nicaragua, efter regnperioden, då det är som allra vackrast.

Idag har jag klickat runt i jakt på flygbiljetter och insett att det är hög tid att bestämma mig om jag ska komma iväg i sommar. Anledningen till att det vore roligt att åka nu är att det kommer att firas rejält den 19 juli då det är trettio år sedan sandinisterna tog över efter Somoza-diktaturen. Men så är det pengarna och regnen som gör att jag tvekar. Regnperioderna i tropiskt klimat är fuktiga och malariamyggorna som envisast. Och så är det fortfarande himla varmt efter torrtiden som precis slutat även om regnperioden bara innebär korta, snabbt övergående skyfall som avlöses av strålande sol. Luften är helt mättad med vattenånga och allt klibbar av fuktig värme.

Den bästa tiden att åka är trots allt i december, januari eller februari, då torrtiden börjar efter allt regnande. Det känns som en ovanligt varm svensk högsommar men med den skillnaden att all växtlighet exploderar i färg och doft. Och inga regn som förvandlar omgivningen till en fuktig ångbastu.

Vad hade du valt?

---

Läs även andra bloggares åsikter om resa, Nicaragua, regnperiod, torrperiod, val

Det här kanske blir det sista inlägget i kategorin Skolsvammel eftersom jag igår definitivt lämnade mitt gamla yrke för att så här efter de femtio fyllda börja på ny bana, ett nytt val i livet. Det här valet av ny inkomstkälla, även om arbetsgivaren är densamma, var en ren slump, men visade sig bli mycket lyckat för en utsliten lärare.

Igår eftermiddags rensade jag ut tolv års arbetsmaterial på min gamla skola, pratade lite med f.d. kollegor och hittade många minnen bland det jag lämnat på hyllor och i lådor. Det kändes vemodigt att kasta allt och ge bort en del, och också mycket slutgiltigt. För min egen skull klarar jag inte att gå tillbaka till läraryrket som det ser ut idag. Jag har helt enkelt gjort slut på kraften jag haft och är livrädd för att jag åter igen ska bli sjuk p.g.a. jobbet.

Med mitt nya jobb har jag också insett att det inte får fortsätta som det gör i skolans värld. Ingen kommer snart att orka. Jag slås av mina f.d. kollegor som jag pratar med och som, när jag berättar att jag fortfarande kan välja mellan två jobb, alla säger: "Bli där du är! Kom inte tillbaka till skolan! Det blir bara mer och mer att göra." Och jag ser på dem att de är dödströtta och inte vet hur de ska få tid för alla arbetsuppgifter som ska göras. Värre lär det bli nästa läsår då man gör sjuornas klasser större än vanligt för att spara pengar. Helklassundervisning i kemi har alltid gällt på min gamla skola, så jag kan tänka mig vilket resultat för undervisningen de stora klasserna kommer att få. Den ekonomiska krisen som startats på annat håll har spridit sig och drabbar nu dem som inte har något att sätta emot. I slutändan är det eleverna, vår framtid, som får ta konsekvenserna.

Och jag, ja, jag har haft en enorm tur som kunde hitta ett nytt jobb med 40-timmarsvecka och lediga helger och kvällar. Inget mer rättande och planerande hemma. Inga fler telefonsamtal från föräldrar på "fritiden". Sommarlovet börjar för lärarna veckan efter midsommar men jag ska inte ta del av det i år, utan jobba ett par veckor till innan min fyra veckor långa semester börjar. Och nej, jag är inte ett dugg avundsjuk på lärarnas sommarlov, för jag vet att det är den enda ordentliga semester de har efter sitt slit under terminstid. Det är dem väl unt! För mig räcker det med vanlig semester eftersom jag inte är ens hälften så trött som mina f.d. kollegor.

---

Läs även andra bloggares åsikter om skola, lärare, nytt jobb, sommarlov, semester

Igår såg jag på Sydnytt ett inslag som fick mig att lystra till*) extra mycket. Vid filmfestivalen i Los Angeles ska Malmöfilmaren Fredrik Gertten tävla i dokumentärklassen med sin film Bananas!*. Bananas!* handlar om den giftskandal i Nicaragua där många bananarbetare på det stora banankompaniet Doles odlingar förgiftades av det bekämpningsmedel som användes. Insektsgiftet Nemagon var förbjudet i många andra länder, men användes in på 1980-talet i Nicaragua. De nicaraguanska bananarbetarna fick hjälp att dra Dole inför rätta och lyckades få rätt mot den stora bananjätten.

Om dessa händelser gjorde Fredrik Gertten alltså en dokumentärfilm, och det var meningen att den skulle tävla i Los Angeles. Nu i kväll såg jag ännu ett inslag på Sydnytt om det senaste som hänt: banankompaniet Dole har krävt att Fredrik Gerttens film inte ska visas och hotar filmfestivalen med stämning om de går emot Doles krav. Dole menar att det filmen visar är oriktigt, trots att ingen från Dole ännu sett filmen.

Se en trailer på Bananas!* egen sajt! Först i höst visas den i Sverige.

Och här nedan kan du se Sydnytts inslag från i kväll, där Fredrik Gertten intervjuas.



*) Anledningen till att jag lystrade till är förstås för att jag under sent 1980-tal bodde och arbetade i den delen av Nicaragua där giftskandalen ägde rum. Jag såg med egna ögon hur bekämpningsmedlen spreds av lantarbetarna och fick mig också berättat av dem som arbetade på hälsovårdsministeriet om de skador gifterna orsakade. Och det värsta av allt var att de här gifterna hade dumpats i landet av de länder som inte längre ville använda dem.

Tror ni att jag köper Doles produkter när jag handlar frukt eller fruktkonserver? NEJ! Och skulle jag glömma bort mig har jag en son som snabbt påminner mig: "Mamma, du köper väl inte Doles frukter?"

---

Läs även andra bloggares åsikter om Bananas!*, Fredrik Gertten, Dole, Nemagon, Nicaragua, bananer, film, påtryckningar

En liten tjuvlyssning från igår kväll då jag stod i vallokal och delade ut valkuvert till de röstande. En familj bestående av pappa, mamma och en icke-röstberättigad tonårsdotter står och väljer bland valsedlarna och jag hör följande lilla konversation:

Mamman, småskrattande:
"Men vad är det här för parti? Piratpartiet - är det någon slags sjörövare eller?"
Pappan, även han småskrattande:
"Haha, det är ungefär som det där Kalle Anka-partiet som någon skrev på valsedlarna förr."
Tonårsdottern:
"Det är de som står bakom Pirate Bay."
Mamman, som ignorerar dotterns svar:
"Junilistan? De måste vara från Stockholm."
Pappan:
"Tänker du på Junibacken?"

Jag undrar allt om de lyckade skilja på socialdemokraterna och sverigedemokraterna.

Till slut ett foto på valsedlarna vi hade lagt upp i alfabetisk ordning och som orsakade partidiskussionen:

---

Läs även andra bloggares åsikter om val, EU-valet, piratpartiet, junilistan, valsedlar, tjuvlyssning

Det tog bara en timme att räkna våra röster i kväll. I det distrikt jag deltog som rösträknare blev socialdemokraterna det största partiet, följda av moderaterna. Det jag mest reagerade på var att Piratpartiet tog lika många röster som Miljöpartiet sånär som på två röster. Och så fick jag upp en röstsedel som var blank, men tillklippt av ett vanligt vitt papper. Det tyckte jag var lite kul, att någon gjort sig mödan att klippa till ett papper till rätt format, trots att det finns färdiga blanka valsedlar.

På valmyndighetens sida ser jag också hur det ser ut i det valdistrikt jag själv tillhör och blir, på samma sätt som i förra valet, förskräckt över att jag är omgiven av så många sverigedemokrater.

Här två foton från i kväll. Det första när vi tömmer ut valurnan på bordet och det andra hur det ser ut när jag räknar rösterna.

---

Läs även andra bloggares åsikter om val, EU-val, röstning, rösträkning, blankröster

Hemkommen för sista pausen innan själva rösträkningen ska ta vid kl. 21.00. Det sista passet på plats blev i början ganska välbesökt, medan det på slutet verkade som om väljarna tagit sig en lång siesta. Hoppas det dyker upp några fler innan vallokalerna stänger.

Jag fick ett tag sitta och kontrollera röstlängden mot de sista 21 förtidsrösterna som kom in på eftermiddagen och upptäckte att min äldste son fanns med i röstlängden. Förstås röstar han inte i Sverige eftersom han numera är bosatt i Italien sedan snart fyra år tillbaka. Men det var ju faktiskt så att han fick ett röstkort från Sveriges valmyndighet en tid innan de vanliga skickades ut. Jag pratade med honom på telefon och skickade sedan ner papperna till honom i Italien, eftersom där också fanns en önskan från myndigheterna att han skulle registrera sig som utlandssvensk på konsulatet.

Nu är det ju så att han också är italiensk medborgare (och även nicaraguansk!) och idag utnyttjar sin italienska rösträtt i EU-valet, men vad jag kan förstå skulle han alltså kunna rösta både i Sverige och Italien till EU-parlamentet, eftersom han har medborgarskap i båda länderna. Han gör inte det, men det skulle alltså vara helt lagligt för honom att göra det.

Frågan är nu om han borde vara skyldig att välja mellan svenskt och italienskt medborgarskap. Inte tycker jag att han ska behöva göra det, för han är lika mycket svensk som italiensk, men är det den enda möjligheten att stoppa dem med dubbla EU-medborgarskap att rösta dubbelt så många gånger som andra med endast ett medborgarskap? Det måste väl finnas en annan lösning?

Förresten arbetar även han som rösträknare ikväll. I Italien förstås.

---

Läs även andra bloggares åsikter om val, EU-val, röstning, medborgarskap